Tankar om dödsstraff

Dödsstraffets vara eller icke vara diskuteras nästan aldrig i Sverige. De flesta ser kanske dödsstraffet som en grym straffmetod som tillhör en svunnen tid, en tid som vi inte vill återgå till nu när straffen som utdöms är mera humana.

Förr kunde man straffas hårt för sådant som idag är tillåtet. Men dödsstraff är kanske den mest humana av alla straffmetoder när det gäller grov brottslighet.

Den sista avrättningen i Sverige ägde rum den 23 november 1910. Då avrättades den 37-årige kyparen Johan Alfred Andersson-Ander för rånmord på Anna Viktoria Hellsten i Stockholm. Johan avrättades med giljotin vilket var enda och sista gången giljotin har använts som avrättningsmetod i Sverige.

De hårda straff som utdömdes tidigare var ofta grymma.

Dödsstraff har utdömts för olika brott under hela vår historia så långt man kan spåra någon form av lagstiftning. Straffen stod i relation till de brott som samtiden såg allvarligt på och forna tiders straff var inte särskilt humana, varken i Sverige eller i övriga Europa.

Historiesajten gör man en liten genomgång av några av hårda straff som kunde utdelas tidigare.

En förbindelse mellan en gift person och en ogift kallades enkelt hor. Om båda var gifta på varsitt håll kallades förbindelsen för dubbelt hor och bägge kunde dömas till döden. Incest och tidelag straffades också med döden.

Det hände ibland att kvinnor fick utomäktenskapliga barn vilket var en stor skam. Det hände också att en del kvinnor dödade sitt barn efter förlossningen eftersom det i praktiken var oönskat och utan känd far. Kvinnor som dödade sina barn halshöggs eller brändes på bål.

De som begick mord i någon form dömdes automatiskt till döden. Vissa typer av uppror mot samhället ledde till hårda straff. I ett uppror mot soldatutskrivning i Skåne 1811 dömdes två drängar till att mista höger hand, halshuggas och steglas.

Man kunde i Sverige få spöstraff om man förolämpade någon eller begick en misshandel. Spöstraffet avskaffades 1855.

Personer som begick tjuverier av olika slag brukade vanligtvis hängas. Kvinnor som dömdes för stöld kunde bli levande begravda. De som dömdes till gatlopp tvingades springa mellan två rader av personer som slog den dömde med spön och käppar.

En form av straff som användes till sjöss var kölhalning. Den dömde bands fast i ett rep och drog ned under fartyget från den ena sidan över kölen till den andra sidan. De flesta dog eller skadades svårt. Kölhalning avskaffades som straff 1755.

Man kunde dömas till fredlöshet vilket innebar att den som dödade den fredlöse slapp straff.

När man dömdes till halshuggning kunde man som adelsman få välja mellan yxa och svärd. I samband med halshuggning blev ofta handen avhuggen innan huvudet höggs av.

Rådbråkning var ett straff som var väldigt plågsamt. Den dömde lades på stockar medan en bödel med en järnstång krossade så många ben som möjligt i kroppen på den dömde. Sedan sattes de upp på ett stort hjul till allmän beskådan eller halshöggs. År 1580 dömdes en Mats Hinrichson till rådbråkning. Han fick armar och ben avslagna innan han halshöggs. Orsaken till straffet var äktenskapsbrott. Rådbråkning kunde man också dömas till om man grovt misshandlat eller dödat en skeppsbruten. Brottet avskaffades 1835. Stegling är ett brott som påminner om rådbråkning, med den skillnaden att steglingen skedde efter gärningsmannens död. Efter halshuggningen eller hängning styckades kroppen i olika delar som placerades på stora hjul som sattes upp på pålar.

Gustav III:s mördare avrättades med den metoden. Stegling avskaffades som straff 1841.

När Snapphanarna härjade i Skåne under Karl XI:s tid använde man grymma straffmetoder mot dem. Man spetsade dem på påle. Metoden gick ut på att trä en påle från nedre delen av ryggen upp till näsan och sätta ut offret till allmän beskådan för att ingjuta fruktan hos andra.

Att bli bödel var inget eftertraktat yrke. Ofta var det dömda personer som tog jobbet för att slippa dödsstraff. För att undvika rymning så märktes de ofta med brännmärke i pannan eller avskurna öron så at de skulle kunna identifieras. Efter 1699 försökte man höja yrkets status genom att anställa personer utan brottslig bakgrund.

Fram till början av 1800-talet dömdes man vanligtvis till döden för grova brott. Enligt 1734 års lag kunde man dömas till döden för inte mindre än 68 olika typer av brott, oftast var halshuggning den metod som användes.

I 1864 års strafflag avskaffades hängning som straffmetod och i samband med halshuggning skulle det ske under mer ordnade former och under övervakning av präst eller läkare.

Antalet avrättade var ändå inte så många och förklaringen finns i att svenskarna är ett jämförelsevis fredligt folk som dessutom varit förskonade från etniska och andra konflikter inom landet, även om stridigheter har förekommit. Däremot har vi inte varit helt förskonade från brottsliga element och det är emot lagbrytare som lagstiftningen huvudsakligen har riktat sig. Det högsta antalet avrättade per år sedan 1791 var mellan 1831–1840 då i genomsnitt 15 personer om året avrättades.

Dödsstraffet i fredstid avskaffades 1921 och dödsstraff i krigstid avskaffades först 1973. Den sista dödsdömda kvinnan i Sverige var Hilda Nilsson som dömdes 1917 för mord på åtta barn. Hon tog livet av sig innan straffet hann verkställas. Hilda Nilsson är Sveriges värsta kvinnliga seriemördare. Den siste mannen som dömdes till döden var mördaren Mohammed Beck Hadjetlaché, men hans straff omvandlades till livstids straffarbete. Han dömdes 1920 och levde till 1929 då han dog på Långholmen.

I dag är dödstraffet avskaffat i många länder. I Europa är det bara Vitryssland som har kvar dödsstraffet. USA har fortfarande dödsstraff i 35 av 50 delstater, men straffet tillämpas inte så ofta. Japan har dödsstraff och enligt en opinionsundersökning som gjorde 2013 vill 85,2 procent av japanerna ha dödsstraff. I USA är en klar majoritet av befolkningen för dödsstraff.

I länder där globalistiska medier inte har monopol på opinionsbildning tycks stödet för dödstraff vara större. I Sverige finns det också visst stöd för dödsstraff, detta trots att hela debatten om dödsstraff är tabu och har sopats under mattan. Ivar Arpi på Svenska Dagbladet menar att 20 procent av svenskarna är för dödstraff för mord.

Frågan är om den siffran skulle kunna öka om man ställer den på sin spets. Om din bror, syster, mor, far eller något av dina barn skulle mördas, hur skulle du välja att bestraffa gärningsmannen om du fick möjlighet att bestämma hans öde?

Många skulle helt säkert föredra att mördaren avrättades utan pardon och krusiduller. En person som begår ett överlagt mord har förverkat rätten att få leva. Han har kanske någon allvarlig sinnessjukdom som gör att han inte heller borde få leva vidare med risk för att han dessutom sätter barn till världen.

Den skada han har åsamkat offret och offrets anhöriga går inte att reparera. Att placera mördaren i fängelse innebär att skattebetalarna tvingas försörja honom tills han dör. Han ska under resten av livet ha läkarvård, mat och annat som kostar pengar. Han ska skötas om och bevakas av personer som ska ha lön för det och han ska kanske ha rätt till besök av anhöriga, familjemedlemmar och andra.

En mördare ska inte ha några rättigheter alls.

Om staten avrättar honom så är det för brottsoffrens skull och för övriga medborgares skull. Brottsoffren ska slippa leva i vetskapen om att mördaren har fri kost och logi resten av livet, medan offret inte ens fick leva sitt liv och offrets anhöriga tvingas sörja resten av sina liv.

Frågan om dödsstraffets vara eller icke vara kan rymma många aspekter. En sådan viktig fråga är att samhället måste förskonas från mördare (och andra grova brottslingar) genom att hålla dem borta från samhället för evigt. Det värsta som skulle kunna hända är om de kommer ut igen eller om de sätter barn till världen. Den risken finns inte om de avrättas.

År 2010 motionerade Joakim Larsson SD för dödsstraff, men möttes av hånleenden från partiledningen istället för sakdebatt i frågan. Larsson har skrivit om motionen på sin blogg där han säger:

”I Sverige avskaffades dödsstraffet i krigstid 1973. Redan 1921 avskaffades det i fredstid och ingen har avrättats i Sverige sedan rånmördaren Alfred Ander år 1910. Motiveringen från motståndarnas sida har varit att dödsstraffet är ineffektivt och att det finns en risk för att döma oskyldiga. Vi i Sverigedemokraterna har tidigare haft återinförande av dödsstraffet på programmet, även om vi har tagit bort den skrivningen sedan några år tillbaka. Nu har det visat sig att det fortfarande finns relativt många inom partiet som anser att dödsstraffet är önskvärt – och jag är en av dem. I detta är vi heller inte ensamma. Faktum är att ca 30-40% av befolkningen i olika undersökningar har sagt sig sig vilja ha dödsstraff för vissa brott. Dödsstraffet är ett kontroversiellt instrument som ändå har fördelar. I motsats till vad exempelvis Amnesty International brukar hävda så finns det viss forskning som pekar på att dödsstraffet faktiskt kan ha en effekt på brottsnivåerna (och det tar ju garanterat bort risken för återfall i det fall det döms ut). Somliga studier under 2000-talet har hävdat att varje utdömt dödsstraff rentav kan rädda flera liv tack vare denna effekt.

Vidare måste vi komma ihåg vad det är vi talar om här – straff för fruktansvärda brott. Alltför ofta fokuserar svensk kriminalpolitik på gärningsmannens väl och ve och grova brottslingar behandlas som om de vore olydiga småpojkar som bara behöver en kram och några vänliga ord för att bli väluppfostrade samhällsmedborgare. Detta synsätt är naivt. Det finns brott som är så grova att ingen förlåtelse kan finnas för dem. Det finns brottslingar och galningar som är bortom alla försök till rehabilitering.

—-

Det är min bestämda uppfattning av dödsstraff bör finnas som en möjlighet för särskilt grova brott.”

Larsons motioner kan läsas här:

Dödsstraffet – del 1: Motionen
Dödsstraffet – del 2. Argumenten

Det finns mycket att säga om dödsstraffet. De som argumenterar mot dödsstraff brukar ofta hävda att det är inhumant att döda någon, men tycks ofta ha svårt att sätta sig in hur de drabbade kan känna sig. Att införa dödsstraff ska inte ha något med humanitet att göra, det ska vara ett straff. Dessutom bör inte hänsyn tas till människor som inte kan sätta sig in i offrens situation. Det är brottsoffren man ska ta hänsyn till och dessutom ska man skydda samhället, även om alla i samhället inte begriper att det bästa är om mördare avrättas.

Då kan de aldrig mer skada någon. Det blir inga mer kostnader för deras uppehälle och de kan inte sätta (fler) barn till världen. Samhället förskonas från dem på alla nivåer.

Nu är antalet grova brott om begås varje år inte tillräckligt många för att alla ska kunna känna empati med offren och dess anhöriga i tillräcklig utsträckning utan det blir mest ett diskuterande om humanitet och annat.

lisa-holm-mordad2015
Lisa Holm mördades innan hon fick möjlighet att börja leva sitt liv. Vill du att hennes mördare ska få leva med fri kost och logi resten av livet. Om Lisa Holm var din dotter, vilket straff skulle du vilja ge mördaren?

Joakim Larsson följde upp sin argumentation om dödsstraff efter mordet på Lisa Holm i somras. Larson skriver:

”Idag har jag tagit del av förundersökningsprotokollet rörande mordet på Lisa Holm i våras. Det är deprimerande läsning, som sådana ting ofta är. Till och med skrämmande, vill jag påstå. Bilden som målas upp är den av en alldeles vanlig tjej som inte var involverad i några som helst obehagligheter och som en dag av en ren slump råkar möta en mördare.

Och det är ingen mördare vilken som helst. Det är inte ett nersupet vrak som snubblar in i att begå ett mord under ett slagsmål eller, inte en påverkad rånare som går för långt – nej, Lisa Holms mördare var ute efter att ta ett liv den här dagen för att han ville just det. För att mordet var ett mål i sig och inte till för att uppnå något annat. Av vittnesförhören får man intrycket att han redan tidigare har hållit ett öga öppet för potentiella offer i omgivningen.

Jag vill inte här beskriva exakt vad mördaren gjorde med Lisa eller vad han tvingade henne att genomlida innan hennes liv tog slut. Inte heller vill jag beskriva vad han gjorde efteråt. Jag tror att den som vill få reda på detaljerna klarar av att göra det på egen hand. Jag tvekar inte att beskriva det här som ett verk av en lustmördare, någon som mördar för att han vill det och tycker om det.

Vad ska man göra med en sådan? Det höjs röster för så kallad riktig livstid, d.v.s. livstid utan benådning. Jag tvivlar. Sådant finns inte. Även om man skulle införa något sådant så skulle mördaren kunna leva på hoppet i väntan på nåd under mycket lång tid. Förr eller senare skulle de politiska konjunkturerna svänga och en mer vekhjärtad riksledning ta över och ge nåd – alldeles bortsett från risken att han kan rymma.

Den som har gjort detta är en ond människa. Han kommer att fortsätta att vara ett hot för sin omgivning så länge han lever.”

Man kan försöka sätta sig in i hur Lisa Holms närmaste ser på saken. Det är dem man ska ta hänsyn till, inte till någon som inte kan begripa den sorg de anhöriga har fått gå igenom sedan mordet skedde.

Nu finns det förmodligen exempel på människor som skulle ogilla dödsstraff även om det var deras egen dotter som mördades.

Dödsstraffets vara kan diskuteras i oändlighet. Hur påverkar det samhällsdebatten? Har dödsstraff en preventiv inverkan på brott? Tänker sig en potentiell mördare för innan han begår ett brott om han inser att han kan dömas till döden?

Frågorna har varit föremål för många undersökningar, men man kommer inte närmare några bra svar förrän man faktiskt öppnar och fördjupar debatten, något man inte gör i det totalitära Sverige där bara vissa åsikter är tillåtna.

För att hitta svaret på vad man själv tycker måste man ställa sig frågan hur man vill att någon som mördar din syster eller bror ska straffas.

När dödsstraffet avskaffades i Sverige var brottsligheten inte särskilt alarmerande. På grund av svenskarnas fredliga mentalitet föreslog många politiker på 1970-talet att man på sikt skulle kunna lägga ned fängelserna. Men de visste inte att vi skulle börja importera element med nya livsstilar och seder på brottsområdet. På senare tid har många börjat tala om att höja straffnivån för grova brott, men att förespråka dödsstraff är tabu – trots att det borde diskuteras mera öppet.

Det finns många brott som skulle kunna ge dödsstraff. Eftersom Sverige börjar bli ett mångkriminellt land, mer likt valfri bananrepublik, så är det viktigt att diskutera straffskärpningar i väntan på att en omfattande repatrieringspolitik skapar ordning och reda i landet.

Ett dödsstraff kan idag genomföras så humant att gärningsmannen inte hinner reflektera över någonting.

2 kommentarer på “Tankar om dödsstraff”

  1. Ett litet fel. 1910 var sista giljotineringen i Sverige. Självklart önskar de flesta att ett grovt brott ska straffas hårt, särskilt om det drabbar en närstående. Vänder man på det så skulle man bli förtvivlad om t. ex. ens bror blev avrättad för ett brott som han kanske var oskyldigt dömd för. Problemet är att det är ett slutgiltigt straff, misstag kan begås och oskyldiga kan dömas och avrättas.

    Gilla

  2. Det finns ett enda argument mot dödsstraff som övertrumfar alla andra: många oskyldiga har bevisligen dömts till döden, och när straffet väl har verkställts är varje form av restituering omöjlig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s