Marcus Birro: Lågfrekvent krig i Sverige just nu

Sent i går kväll publicerade Marcus Birro en post på Facebook:

Det känns allt mer som om det är ett sorts lågfrekvent krig i Sverige just nu.

Jag fyller 44 i år och jag har aldrig varit med om sådana här tydliga motsättningar, en sådan här oerhörd misstro mellan människor, mellan makt, elit och folket.

Sverige har alltid varit ett land med en stark stat. Till skillnad från mitt andra älskade land, Italien, har en sådan stark stat varit möjlig för att människor förenats i ett sorts tyst samförstånd, en slags outtalad samförstånd mellan människor.

Det har inte varit friktionsfritt men det har funnits en känsla av samhörighet. Det var det som Socialdemokratin byggde Sverige starkt på och det var också det de byggde sig själva på.

Allt det där är raserat nu. Det finns ingenting kvar. Allt är i rörelse, som dear old Lundell döpte en av sina sämre böcker till…

Makten har öppnat dörrar och slussar som andra har fått betala för. Vilka andra? Folket.

Media och elit har skrikit en sak, folket har skrikit en helt annat och eliten och media har gjort gemensam sak och försökt hålla folket nedtryckt och utanför.

Tidigare hade vi media som granskade makten, som jagade storfräsare och kapitalister, som tog den lilla människan i försvar. Minns ni när Aftonbladet hade som slogan ”Aftonbladet behövs om sanningen ska fram”.

Kan ni tänka er Aftonbladet skryta med den meningen idag?

Det spelar nästan ingen roll längre om media matar oss med lögner, skadan är redan skedd. Förtroendet är brutet. Det finns inget förtroende alls kvar mellan den lilla människa och det stora mediehuset.

För media har ljugit fortsätter delvis att ljuga.

Det är ett i grunden ett allvarligt demokratiskt problem.

Om det är sant att etablerade medier klipper och klistrar med bilder och medvetet försöker smutskasta människor som enligt etablerade medier har en avvikande uppfattning är det mer än allvarligt.

Om man inte kan bemöta åsikter med egna åsikter, och man missbrukar den makt som etablerade medier har, har vi hamnat i ett sorts medialt krig där ingenting längre är vad det synes vara, utan där det som skrivs och presenteras är bataljer i ett krig där det gäller att krossa sin motståndare, genom smutskastning, genom lögner, förtal, halvsanningar och dementier.

Man måste också då fråga sig varför? All denna ilska. Denna stridsmoral som media visar.

Jag minns med vilket avsky jag blev utskälld av en chef på Expressen strax före jag fick sparken. Han spottade och fräste så det for saliv i rummet. Han avskydde mig. Det var hat.

Det är som om etablerade medier (inte alla) blivit stumma, blivit stukade, känner sig förloämpade eller hotade på något sätt… Så de hämnas. De slår tillbaka. Etablerade media känner flåset i nacken och de agerar därför i panik, i rädsla, i förvirring, i total oförstående inför det som sker…

Sverige har blivit en krigsskådeplats där sanningen tycks vara det som etablerad media vill slå oss andra i huvudet med. För om det folkliga uppror som mullrar är högerextremt och människovidrigt är det ju ingen vettig som vill ha med detta uppror att göra, eller hur? Inte jag heller. Det finns inget jag avskyr lika mycket som nazister.

Men tänk om det är så att detta folkliga uppror (för ett sådant är det dags att börja tala om) faktiskt hotar den mediala, politiska och kulturella makten i grunden, och tänk om det är DÄRFÖR som eliten, med media i täten, vill svartmåla upproret och därför blandar ihop huliganer i luvor som jagar folk med gamla leende tanter med snällt uppställda plakat bakom avspärrningar?

Tänk om det är något nästan personligt, att det handlar om någon märklig form av vendetta som delar av etablerad media ägnar sig åt?

Vad säger det i så fall om vårt land och vår tid?

Den politiska skräcken för hur folket vill bygga landet såg vi när Decemberöverenskommelsen kom till. Jag skiter högaktningsfullt i vilket parti de ville frysa ute. Jag bryr mig om de hundratusentals människor som såg och genomskådade projektet, som såg det för vad det var, ett utsökt förakt för folkligt missnöje.

Man kan tycka mycket om folkligt missnöje. Men man måste lyssna på det, man bör ta det på allvar, man bör alltid ha minst en fot kvar på, och ett öra tryckt mot, marken…

Det folkliga upproret går inte att kväsa och verkligen inte med halvsanningar, ihopklippta bilder och rena lögner. Ta diskussionen istället. Sträck ut en hand. Ta den och börja prata med varandra.

4 thoughts on “Marcus Birro: Lågfrekvent krig i Sverige just nu”

  1. Tack snälla Marcus Birro för dina ord! Det är med tårar i ögonen jag läste detta för det är så otroligt träffande och sant! Det svenska folket jäser och exploderar snart mot dessa politiker som förstör vårt fina land. Jag är 65 år och maken till förstörelse har jag inte varit med om.! Vi har blivit som fångar i vårt eget land, vågar inte gå på bibliotek, åka tåg, eller buss, gå på simhall eller gå var som helst ute längre.En stor oro har vi för våra barn o barnbarn!! Hoppas du fortsätter o skriva!! Tack än en gång!/Elisabet från Ronneby

    Liked by 2 people

    1. Elisabet. Jag var i Kallinge i söndags. Varför ska livet vara så orättvis. Finns det liv så finns det hopp? Jag vet inte …..

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s