Veckans bästa text: Sveriges svaga civilsamhälle

Veckans absolut bästa text publicerades den 16 juli på bloggen Invandring och Mörkläggning och skrevs av Karl-Olov Arnstberg.

Journalisten Anna-Lena Lodenius har skrivit en lång drapa om populism. Den finns utlagd på nätet. På fullt allvar påstår hon att maktelitens politiska tradition bygger på logik och förnuft, medan det är lika omöjligt att övertyga populisten om att han eller hon har fel, som det är att övertyga en frälst person om att Gud inte finns:

Det finns något lockande i att få enkla svar på komplicerade frågor. Det är tilltalande att få besked, och frustrerande att slås ner av experternas försök att väga in alla delar av en komplex verklighet. All politik handlar om att renodla och förenkla för att visa på de stora linjerna i den utveckling(en). Men inga politiska krafter driver denna förenkling så långt och drar så tvärsäkra slutsatser som populisterna.  Problemet är att om man renodlar så mycket att bara halva sanningen finns med är detta inte en halv sanning utan förmodligen en lögn. Det går helt enkelt inte att reducera verkligheten så mycket som populister i regel gör, och fortfarande behålla någon grad av trovärdighet.

Anna-Lena Lodenius formulerar sig inte bara föraktfullt utan också tvärsäkert. Nå, jag ska svara med samma tvärsäkerhet: Anna-Lena Lodenius har fel. I politiken är enkelhet oftast en styrka. Och att se klart istället för att trassla till det för sig, är inte självklart detsamma som en primitiv tankeprocess. E=mc2 är en mycket enkel formel, men det krävdes en betydande intellektuell insats för att komma fram till den. Det finns många talesätt som visar på enkelhetens förtjänster: exempelvis förmågan att se skogen, trots alla träd som står i vägen.

Marxistisk teori är enkel. I många avseende är den också såväl föråldrad som felaktig, men trots att dess praktik är totalitär, så har den i ett avseende gjort demokratin en ovärderlig tjänst. För oss som är mottagliga, har den präntat in motsättningen mellan de som har och de som inte har, eller med ett annat språkbruk: makthavarna och folket. I marxistisk teori är begreppsapparaten uppbyggd kring klass: arbetarklass, borgarklass, klassgräns, klassmedvetande, klasskamp etc. Det blir stelbent och delvis missvisande. Det hindrar inte att motsättningen finns där och är evig.

För att ta det från början: alla mänskliga samhällen har ett ledarskap: en hövding, en kung, en kejsare, en tyrann, en folkvald statsminister eller kanske en trojka eller militärjunta. Kring dessa ledarfigurer växer det fram ett hov av funktionärer. Gemensamt för dessa ledarkollektiv är dels att folket är underkastat ledarskapets maktutövning, dels att de finansieras av folket. Det betyder att konstruktionen i sig bäddar för konflikter mellan ledare och folk. De som har makten har helt enkelt ett bättre liv. De har högre utbildning, förfinade vanor, vackrare och mer bekväma hem, tjänstefolk och medhjälpare. De har mer av livets goda. Maktens sötma slår det mesta och den som vant sig vid att vara priviligierad kan gå mycket långt för att slippa störtas ned till folket, till att bli en vanlig ”vemsomhelst”. Som den engelske historikern lord Acton formulerade det: ”Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut”.

Den fråga som ledarna alltid måste hantera är hur folket ska kontrolleras. Man skulle kunna tro att för tyranner och diktatorer är detta enkelt. Undersåtarna tvingas inrätta sig. Ledarna behöver ju inte bry sig om det som demokratiskt tillsatta eliter fruktar: den farliga folkviljan. 

Läs hela texten här:

https://morklaggning.wordpress.com/2016/07/16/sveriges-svaga-civilsamhalle/#more-15256

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s