Etikett: dagens nyheter

Mentalsjukdom på DN bakom angreppen på Katerina Janouch?

Den är inte ovanligt att svenska medier angriper människor som är invandringskritiska. Invandringskritisker framställs nästan systematiskt som ondsinta, främlingsfinetliga, högerextrema, rasistiska, xenofoba, homofoba, islamofoba, antisemitiska, fascistiska, nazistiska eller något annat som syftar till att smutskasta personen så mycket att han eller hon aldrig mer kan befria sig från anklagelsen. Personen blir för evigt så stigmatiserad att ingen vill ta i personen med tång. Stigmatiseringens syfte är att framkalla starkt hat mot en människa och få personen ur balans så att han eller hon inte mer vågar framföra sina egna åsikter hur sanningsenliga och angelägna de än är. Men de som ligger bakom denna typ av stigmantisering är förmodligen inte riktigt friska.

Många i Sverige tror att vi lever i en demokrati med full yttrandefrihet, men det gör vi inte. Vi lever i en totalitär stat där vissa människor, vissa politiker, vissa opinionsbildare och vissa journalister har kunnat få så stor makt att de kan krossa en persons heder med hjälp av några fraser som kan få spridning överallt i samhället.

Bonnierblaskan Dagens Nyheter är en vedervärdig tidning som har stort inflytande i det svenska samhället. Tidningen har nära band till makthavarna och den har politiskt inflytande genom att den kan bedriva kampanjer för eller emot något och förändra opinionen efter egna önskemål.

Dagens Nyheter vill upplösa det tidigare etniskt homogena Sverige och skapa ett mångetniskt samhälle där svenskarna krymper i antal och på sikt utrotas. Det är bara att läsa innantill i tidningen och har man gjort det över tid så är tidningens agenda solklar. Sverige ska fyllas upp med kolonisatörer från tredje världen och svenskarna ska terroriseras med den importerade brottsligheten och om vi klagar ska vi straffas och stigmatiseras.

Dagens Nyheter är ingen frisk tidning. Den är så sjuk en tidning kan bli och tidningens allmäntillstånd kan bara bero på att de som kontrollerar tidningen inte heller är friska.

Att hänga ut en framgångsrik och duktig debattör, som framför saklig och mild kritik mot utvecklingen i Sverige, på det sätt som Dagens Nyheter har gjort är inte friskt. Det är sjukt på riktigt.

Katerina Janouch framförde sin kritik i tjeckisk TV, inte i Sverige till den svenska allmänheten. Men DN spårar upp alla invandringskritiker, särskilt om de är verbala och har hög social status, vilket Janouch har i Sverige. Hon är ansedd, kunnig och inom vissa segment populär. DN upplevde att hon därmed utgjorde en fara, ett hot mot DN:s agenda.

Så man plockade fram ett par tjeckiska vänsterprofiler som står på samma infantila sida som DN när det gäller migrationspolitiska frågor. DN uppmanade dem att ”slakta” Janouch inför hela svenska folket och visa hur det kan gå om man utmanar DN:s agenda.

Slakten påminner för övrigt om hur man gjorde mot Julia Caesar när DN lät Niklas Orrenius ta heder och ära av henne genom att offentliggöra hennes identitet och framställa henne som en farlig extremist, bara för att hon valt att kritisera den politiska utvecklingen i landet.

DN har fått som de vill. Nu har också förlaget som ger ut Janouchs böcker tagit avstånd från henne. Förlagschefen Ann-Marie Skarp, som är gift med Jan Guillou, säger: ”Vi är helt emot alla yttringar av främlingsfientlighet och är starka anhängare av alla människors lika värde”.

Observera att hela mediasverige sympatiserar med DN:s kampanj mot Janouch. Även statliga SVT som har täta band till Bonniermaktens medier hjälper till att framställa Janouch som en dålig människa. Vad vi ser är den totalitära maktapparaten som utöver sin makt.

DN:s agendajournalistik är mycket sjuk. DN ägs av en familj som påverkar innehållet i tidningen. Om det nu är så att någon eller några i familjen lider av någon allvarlig sjukdom eller har bisarra åsikter som påverkar tidningens inriktning så bevisar det hur farligt det är om en liten familjs medier dominerar hela Sverige.

Dagens Nyheter borde då konfiskeras och läggas ned eller skänkas till mera ansvarsfulla tidningsägare som tänker svenskt.

Läs mer:

Janouch och drevet

Angiverijournalistik: Ny satsning på DN Kultur

Uppmaning till total bojkott mot DN

En angelägen text av Katerina Janouch

DN kallar Breitbart för hatsajt. Vad är då DN?

Dagens Nyheter är familjen Bonniers flaggskepp genom det stora inflytande som tidningen har på samhället. Familjen Bonnier driver en agenda som går ut på att man å enda sidan vill tjäna massa pengar och å andra sidan skapa olika monopol som gör att man både kan tjäna (stora) pengar och sprida politiska kampanjer som riktar sig mot nationalister i Sverige och andra länder. All form av nationalism ska bekämpas, vare sig den är mild och nästan osynlig eller mer konsekvent och tydlig.

Men det är huvudsakligen de europeiska folkens nationalism som ska bekämpas, andra folks nationalism bejakas ofta, särskilt om det kan användas som ett medel mot vita människor.

Dagens Nyheters agenda går ut på att driva kampanjer för globalisering och mot varje form av nationalism. DN använder sig av alla existerande tänkbara knep som lögner, guilt by association, döljande av sanningar, påhitt och osanna vinklingar för att uppnå effekt.

breitbart-sweden

I dagens tidning kallar man den snabbt växande informationsplatsen Breitbart för ”rasistisk hatsajt”. DN försöker inte anstränga sig det minsta för att framställa Breitbart för vad Breitbart är; en sajt som kritiserar den etablerade maktordningens globalism. Breitbart är också en sajt som försvarar folkliga opinioner som har svårt att få plats i MaktenS Medier.

Den senaste månaden hade Breitbart 45 miljoner unika besökare. Allt fler människor som tröttnat på gammelmedia har hittat inte bara till Breitbart utan till många andra alternativa media. I Sverige är Fria Tider den bästa motsvarigheten till Breitbart.

Dagens Nyheter och andra etablerade medier känner att marken börjar rämna under fötterna på dem och gör nu desperata försök att överleva politiskt och ekonomiskt. DN:s globalistiska agenda börjar ifrågasättas av allt fler som numera föredrar alternativa medier, som Breitbart och andra.

DN försöker försvara sin extrema globalistagenda genom att gå till angrepp mot alternativmedia och framställa konkurrenterna som rasister, fascister och nazister. DN hoppas att folk helt okritiskt ska lyssna på vad DN säger och fortsätta läsa och ta intryck av vad Sveriges största agendasättande tidning säger.

Men det är ganska enkelt att avslöja DN som en propagandacentral för mytomaner som dagligen sprider lögner och vilseleder allmänheten.

DN:s Martin Gelin har ”granskat hatsajten som nu expanderar till Europa”, alltså Breitbart. Men DN har inte ”granskat” Breitbart utan bara samlat ihop ett antal angreppspunkter som huvudsakligen bygger på lögner, allt för att framställa Breitbart i så dålig dager som möjligt inför läsare som inte är kapabla att dra egna slutsatser utan lätt låter sig ledas av agendajournalisternas usla omdömen.

Invandringskritiska texter på Breitbart kallas av Gelin för ”främlingsfientliga”. Gelin väljer sedan att citera omdömeslösa människor som republikanen John Weaver som ogrundat kallade Breitbarts Steve Bannon för ”rasistisk antisemit”. Weaver skrev på twitter: ”Den rasistiska, fascistiska extremhögern är nu representerad bara fotsteg från Ovala rummet.”

Eftersom DN och Martin Gelin inte gillar invandringskritiska tidningar så söker man ljus och lykta efter någon eller några som använt sig av samma andefattiga retoriska grepp som alltid används mot invandringskritiker, rasist, fascist, nazist, högerextremist, antisemit och annat trams som inte har med verkligheten att göra.

DN citerar också den demokratiske senatorn Harry Reid som kanske är en av de mest extrema och stolliga politikerna som finns i USA. Reid är fullt i klass med Henrik Arnstad och honom citerar alltså DN. Det säger allt om DN.

Martin Gelin skriver om Breitbart:

Efter att Steve Bannon tog över förvandlades Breitbart snabbt till en renodlad högerpopulistisk sajt, som ofta ägnade sig åt öppen främlingsfientlighet, konspirationsteorier, vilda överdrifter, vilseledande vinklar och kontroversiella rubriker.

Det är samma anklagelser som reflexmässigt riktas mot invandringskritiska sajter hur sakliga de än är. För den som vet att DN befolkas av mytomaner kommer anklagelser mot alternativmedia inte som en överraskning. DN har för vana att bedriva sin agendasättande journalistik med hjälp av konspirationsteorier, vilda överdrifter, vilseledande vinklar och kontroversiella rubriker.

Ofta använder globalisterna sig av begrepp som ”antisemit” för att svärta ned människor som kritiserar vissa globalister. Men det vill man egentligen säga att den som kritiserar en globalist, och denne globalist råkar ha judisk bakgrund, så är man antisemit och därmed fientlig mot judar, ja mot alla judar. Så är naturligtvis inte fallet. Man kritiserar en globalist oavsett vilken etnicitet han har. Det är globalistens agenda man kritiserar, inte hans etniska bakgrund. Anklagelser om ”antisemitism” används i regel för att försöka tysta kritik mot människor med judisk bakgrund oavsett hur befogad kritiken är.

Martin Gelin skriver:

Men framför allt började man publicera fler artiklar där man utmålade konspirationsteorier om en “global finanselit” med dunkla motiv. I dessa texter var det ofta gott om antisemitiska stereotyper.

Vad en ”antisemitisk stereotyp” är framgår inte, men Gelin hävdar indirekt att kritik mot en globalist med judisk bakgrund är en form av antisemitism. Det är naturligtvis helt befängt.

Martin Gelin skriver:

En av Breitbarts stjärnor är Milo Yiannopoulos, en brittisk provokatör och förgrundsfigur för alternativhögern. Yiannopoulos har framför allt attackerat feminister, muslimer och svarta rättighetsaktivister. Han bannlystes från Twitter i somras, efter att ha skrivit en serie av rasistiska trakasserier mot en svart skådespelare, men han har kvar jobbet som chefredaktör för teknikplattformen Breitbart Tech.

Här ser vi ett flagrant exempel på hur DN försöker vilseleda sina läsare. Milo gör ofta en stor poäng av att han är både judisk och homosexuell, något som DN gör allt för att undanhålla allmänheten. Milo är i någon mening en provokatör, men DN kanske kunde berätta vad han utsatts för när han försökt hålla tal på universitet runt om i USA. Ett oändligt antal gånger har han utsatts för regelrätt mobbing, trakasserier och hot och tvingats inställa eller korta ned sina framträdanden. Inte ett ord från DN om att vilja träda in och försvara Milos rätt att yttra sig fritt under ordnade förhållanden.

Martin Gelin skriver:

Under den första veckan efter Trumps valseger inträffade över 400 rasistiska hatbrott, enligt FBI, vilket är dubbelt så många hatbrott som normalt sker under en hel månad i USA.

Gelin kanske istället borde informera om alla de många överfall som drabbat anhängare till Donald Trump. Han kanske skulle kunna ställa dessa ”hatbrott” i relation till alla brott som drabbar vita människor i USA när de utsätts för svart brottslighet eller hur svarta också utsätts för brott av andra svarta. Överfallen på Trumpsupportrar har varit så många att ingen kan ha undgått dem. DN väljer medvetet att dölja detta faktum för att manipulera sin läsekrets och inbilla dem att Trump-sidan är ond och alla andra är goda. Så arbetar psykopatmedia.

Martin Gelins påståenden om Breitbart gäller istället för DN. Det är på DN som många galenskaper frodas, inte minst rasism. Men den rasism som DN sprider riktar sig mot svenskar eller mot vita människor och den bottnar i ett djupt hat mot vita européer.

Samma dag publicerar DN en artikel av Lisa Meyler som skriver om SD att partiet är ”rasistiskt, nationalistiskt med färska nazistiska rötter.” Tre lögner i samma mening. SD är inte rasistiskt och har aldrig varit det. SD är inte längre nationalistiskt. Idag försvarar partiet ett mångetniskt Sverige och stor invandring. Partiet har inga ”nazistiska rötter”.

Lisa Meyler är rädd för att svenskar ska upptäcka att de är förrådda av sina politiker och att Sverige håller på att koloniseras av andra folk som tränger undan svenskarna i sitt eget land. Lisa Meyler vill hjälpa DN att ta ifrån svenska folket rätten till sitt eget land och inbilla svenskarna att de inte är ett folk med historisk rätt till den egna territoriet.

lisa-meyler
Varför är det viktigt för Lisa att markera att hon är ”judisk”?

Hon kallar sig själv ”judisk” när hon signerar sin hattext mot Sverigedemokraternas ”rasism”. Skulle någon etnisk svensk kunna få in en text i DN som kritiserar judisk nationalism i Sverige och skriva under den med ”svensk”?

Nej det skulle aldrig kunna ske. Att hata svenskar och svensk nationalism går däremot bra i DN.

DN är Sveriges största hatsajt!

(Glöm inte att bojkotta DN!)

Dagens Nyheter lider av Donald Trumps framgångar

Peter Wolodarski har det jobbigt nu. Han sitter och svettas över att Donald Trump kan bli president. Idag kallar Dagens Nyheter Donald Trump för ”stolpskott” och skriver i en osignerad ledare en riktig hetsartikel mot det ende presidentkandidaten som driver folkliga frågor. Idag gav både Ted Cruz och globalisten John Kasich upp och därmed är Trump att anse som republikansk presidentkandidat, även om många hinder återstår.

Donald Trump hatas av globalisterna för att han vill ändra inriktning på den amerikanska politiken som makthavarna har etablerat och befäst på ett sätt som gjort landet till en stat som sprider politiskt korrekt dynga över världen och går i krig för att tvinga på världen sin exceptionalism. Samtidigt har gränserna var så öppna att minst 10-15 miljoner människor har kunnat ta sig in i landet och vistas nu där illegalt. Nästan två miljoner muslimer har kommit till USA sedan 2001 samtidigt som företag flyttat sin produktion till Kina, Mexico och andra länder.

donald_trump

Trump vill bygga en mur mot Mexico för att hindra människor från att invandra illegalt, han vill stoppa eller minska invandringen av muslimer, han vill minska globalisternas inflytande över politiken, han vill få amerikanska företag att flytta hem sin produktion och han vill minska den militära närvaron utomlands.

Donald Trumps politik är nationalistisk vilket sätter skräck på tidningsredaktionerna världen över och även i Bonnierskrapan i Stockholm. Dagens Nyheters åsikter i ledaren avslöjar en hel del.

DN skriver:

Ted Cruz avhopp innebär uppenbarligen att Donald Trump blir Republikanernas presidentkandidat i höst. Lyckligtvis talar demografi och matematik för Hillary Clinton.

DN menar att de många etniska minoriteternas röster talar för Clinton. Hon satsar på bögarna, lesbianerna, transmänniskorna, de svarta, latinamerikanerna, muslimerna och andra etniska minoriteter. Trumps väljarbas är huvudsakligen de vita väljarna och ingen presidentkandidat har på länge samlat de vita väljarna i så stor utsträckning som Trump har gjort. Även om Trump också har stöd av svarta och latinamerikaner så kan man säga att det är en vit revolution som pågår. Det kan man säga även om också Trump har stöd av många individer i det grupper som Clinton försöker bygga sin kampanj på.

Vita konservativa, vita oberoende väljare och vita arbetare som tidigare har röstat demokratiskt har lämnat demokraterna bakom sig i större utsträckning än någonsin tidigare. Trump har lyft frågor som länge sopats under mattan av etablissemanget och så snart han började tala om att bygga en mur och utvisa alla illegala invandrare så exploderade stödet för honom. Det visar vilka åsikter som finns i folkdjupet, inte bara i USA utan även i Europa – åsikter som makthavarna gör allt för att tysta.

Dagens Nyheters mening ”Lyckligtvis talar demografi och matematik för Hillary Clinton” är mycket avslöjande. DN:s agenda är ju att fylla upp Sverige med icke-vita migranter från tredje världen så att de kan kolonisera och ta över Sverige. DN är en del av den globalistiska elit som vill transformera hela Europa och den vita världen och låta kolonisatörer ta över. Det största hotet mot deras agenda är medvetna vita män och kvinnor i USA som stöder Trump eller medvetna europeiska män och kvinnor som stöder invandringskritiska rörelser i sina respektive länder.

DN är en antivit tidning som stöder all politisk eller annan verksamhet som riktar sig mot vita.

DN har dock lite svårt för att vara saklig i sitt förhållande till Trump och spottar mest ur sig massa dumheter.

DN skriver:

Republikanernas startfält hade 17 kandidater, bland dem erfarna guvernörer och kongressledamöter. De föll ifrån en efter en, antingen för att deras eget budskap inte bar eller för att de inte klarade gyttjebrottningen med Trump. Hans vinnarrecept har varit förolämpningar, hårresande påståenden och verklighetsfrämmande hugskott.

Latinamerikanska invandrare målades ut som våldtäktsmän, och muren mot dem (som Mexiko ska tvingas att betala) har varit Trumps stora paroll. Dessutom vill han stänga ute muslimer från USA och starta handelskrig mot halva världen. I den mån han står för något är det en sörjig nationalism. Bland hans senaste personangrepp märks att Clinton bara skulle få 5 procent av rösterna om hon inte vore kvinna – och att Cruz pappa hade skumma kopplingar till John F Kennedys mördare.

Men deltagarna i primärvalen har älskat Trumps lögner och nycker, han ”säger ju som det är”. Att han ofta har helt andra uppfattningar än partiet spelar ingen roll. De missnöjda vita män som har jublat åt honom ville ha motsatsen till etablissemang.

Det finns inte ett uns av saklig kritik mot Trump. Det är bara renodlat hat mot honom och hans väljarbas och ”De missnöjda vita män som har jublat åt honom”. Det förtjänar att upprepas att DN är en antivit tidning med en antivit agenda.

DN skriver vidare:

Två tredjedelar av amerikanerna har en negativ uppfattning om Trump. Bland kvinnor, svarta och hispanics är förtroendet knappt mätbart. Sant är att Clintons siffror också är låga, inte heller demokrater litar riktigt på henne. Men den brokiga koalition som gav Barack Obama segern 2008 lär, något motvilligt, ändå ställa upp om alternativet är The Donald. Många republikaners kärlek till Trump är också högst begränsad.

Ingen presidentkandidat har samlat så stora skaror till sina möten som Trump. Han har fått det republikanska partiet att växa mer än någonsin. De enda som inte gillar Trump är makthavarna och det republikanska etablissemanget. De är inte representativa för väljarbasen utan utgörs av maktklick som kapat partiet och styr det ovanifrån i enlighet med maktklickens agenda. Den folkliga opinion som Trump företräder försöker det republikanska etablissemanget tränga undan genom manipulation.

DN:s ”kritik” av Trump är bara pajkastning helt utan sakliga argument.

DN skriver vidare:

Clinton leder över Trump med runt 10 procentenheter i opinionsmätningarna. Nog för att detta har varit skrällarnas år och att han lär hitta alla möjliga invektiv och öknamn för henne. Men förutom en frånstötande motståndare talar även demografi och matematik för Clinton. Om hon vinner de 19 delstater som alla demokratiska kandidater har tagit hem sedan 1992, behöver hon bara till exempel Florida.

Opinionsmätningarnas betydelse kan man diskutera. Det finns nya undersökningar som pekar på en ledning för Trump. Då ska man också komma ihåg att nästan hela mediaetablissemanget stöder Hillary Clinton före Trump och att samma etablissemang har bedrivit rena klappjakten på Trump med 60 000 negativa annonser riktade mot honom. Att han ändå står kvar är unikt och visar på starkt stöd för de frågor han driver.

Det amerikanska folket är trötta på globalisterna.

DN förlitar sig på att Clinton vinner med hjälp av demografin. Det är alla icke-vita väljare som DN hoppas på för att hindra Trump från att bli president. Det är också delvis därför som DN vill fylla upp den vita världen med icke-vita människor.

DN avslutar sin ledare:

Ännu en president Clinton är inget som inspirerar. Men en Trump i Vita huset skulle bli en otäck katastrof.

DN har inte med ett enda ord förklarat varför det skulle bli en katastrof med Trump i Vita huset. Men DN menar att det är en katastrof om Trump hindrar miljoner migranter från Sydamerika och tredje världen att ta sig in i USA. Det är samma uppfattning som DN har om Sverige. Alla som vill hindra migranter från tredje världen att ta över Sverige är ”otäcka”.

Svenska medier värre än vad många kan förstå – norska Journalisten avslöjar

Hela historien om mörkandet av de brott som begicks av asylsökande under den mångkulturella festivalen” We are Sthlm” år 2015 – och även tidigare år har väckt reaktioner på många håll. Inte minst bland berörda parter som tvingats åse hur hela det svenska etablissemanget ytterst medvetet har mörkat hela historien.

Polisen, eller snarare polismyndigheten, teg om vad som hände och skrev ingenting i sin händelserapport. Övergreppen som begick av asylsökande mot svenska tjejer under festivalen i augusti blev kända först nu när Chang Frick på Nyheter idag skrev om det efter att ha fått tips.

Det visade sig att både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet blev tipsade av polis som arbetat under festivalen och såg vad som hände. Uppenbarligen berördes han starkt av hur omfattande övergreppen var och försökte få de stora tidningarna att skriva om det.

Men de vägrade och skälen till deras vägran kan enbart ha varit rent politiska. Liksom det övriga etablissemanget försöker man dölja invandrarrelaterad brottslighet.

Ungefär samtidigt sitter de politiska korrekta makthavarna i Sverige Television och beklagar sig över utvecklingen i Polen. Agendajournalisten Peter Wolodarski får fritt sprida hat mot den lagliga polska regeringen, som är 100 gånger bättre än den svenska, men ingen i Sverige får offentligt kritisera SVT eller DN. Det kan bara ske på alternativa sajter.

Det är Sverige som är problemet, inte Polen. Peter Wolodarskis föräldrar lämnade liksom många andra judar Polen när de inte kunde bedriva samma agenda som Wolodarski nu bedriver I Sverige. Därför uppfylls Wolodarski av ett särskilt hat mot just Polen.

dn-morkar

Efter att skandalen med tigande av händelserna på festivalen briserade har gammelmedia försökt reparera skadorna genom att skylla tigandet på alla utom sig själva. Men den norska tidningen Journalisten (journalisten.no) har nu tagit tag i saken och undersökt hur den offentliga svenska debatten ser ut.

Journalisten har kontaktat polisinspektören ”Lars” för att höra vad han har att berätta.

Lars berättar för den norska tidningen att det var problem på festivalen redan för 7-8 år sedan när invandrargäng rånade svenska och ljushyade killar. Många svenska killar drog sig undan festivalen och det kan vara därför vi 2015 såg så få svenska killar där. Det var mest invandrarkillar och många svenska tjejer, som lockats dit av arrangören trots att de visste att risken för ofredande var mycket stor.

Att svenska killar utsattes för brott har sin förklaring i att de rör sig i små grupper om 2-3 personer, medan invandrargängen kunde bestå av ett dussin eller fler personer. Samma fenomen inträffar i andra vardagsmiljöer när ensamma svenska killar rånas av 2-5 personer som inte bara rånar utan också förnedrar offret med hot och våld, inte sällan blir de svenska offren misshandlade eller knivskurna.

När det gäller festivalen ”We are Sthlm” så har inslagen av sexuella övergrepp ökat kraftigt de senaste åren. Lars säger till Journalisten att polisen medvetet prioriterade att plocka bort de misstänkta istället för att anmäla och lagföra dem. Under den senaste festivalen lyftes 200 personer bort, de allra flesta med invandrarbakgrund.

Medan konserten med feministen Zara Larsson pågick utsattes unga tjejer i tonåren för olika typer av ofredanden och de som stod för dessa kränkningar var enligt polisen huvudsakligen afghanska asylsökande. De agerade i grupper och inslaget var ett nytt fenomen i Sverige.

Två dagar efter konserten tog en psykolog kontakt med DN och berättade vad som hänt under konserten. Psykologen hade arbetat på uppdrag av polisen och DN fick även kontakt med en polisinspektör som arbetat under festivalen. De kunde förse DN med mycket detaljerad information om övergreppen mot svenska tonårstjejer. I ett normalt land skulle en tidning som fick sådan information genast publicera allt eftersom samhällsintresset borde vara mycket stort. Men i Sverige har media en särskild agenda som går ut på att tiga om problem som kan relateras till den politik som skadar Sverige mer än något annat, nämligen migrationspolitiken.

Trots att Dagens Nyheter fick alla uppgifter så vägrade de att skriva om händelserna. Polisen hade talat med DN fem gånger, och informerat om allt, men DN skrev ändå ingenting. Huvudskälet är att ”det skulle kunna gynna SD”.

De personer som tipsade DN har valt att vara anonyma och skälen till det är uppenbara. I Sverige är det nästan omöjligt att få behålla en högre statlig befattning om man kritiserar de mångkulturella galenskaperna som pådyvlats svenska folket.

Lars berättar för Journalisten att han inte är förvånad över att DN och andra medier inte tog upp saken.

Man kommer inte att beskriva verkligheten som den är. Det är obehagligt och inte överensstämmer med vad som beslutats. Det är som propaganda rullas ut.

För norska Journalisten berättar han också att han slutade läsa DN efter upploppen i den invandrartäta förorterna i västra Stockholm. Han säger:

Vi kan inte lämna bilen för att utföra ett uppdrag. Vi behöver också någon som vaktar bilen. När man går ut, är man omedelbart omgiven av 15 till 20 personer, delvis eller helt maskerade. De frågar vad vi gör där och säger att vi ska passa oss. Man kan inte ingripa, utan måste se upp för sten och laser som skadar ögonen.

I DN ursäktar man idag att man inte skrev om händelsen och skyller nu på att de inte hade tillräcklig information. Det är bara svepskäl eftersom det var lätt att få information om händelsen – om man bara ville.

DN-ljuger

En av de som informerade DN efter konserten med Zara Larsson var en psykolog som var närvarande under kvällen. Han såg grupper av afghaner som gick in i folkmassan på ett mycket målmedvetet sätt och enligt polisen överföll de svenska tjejer.

Psykologen säger:

Jag såg grupper av män, polisen sade att de var från Afghanistan, som målmedvetet gick rakt in i folkmassan framför scenen med huvtröjor. Många var betydligt äldre än 20 år. Polis och vakter tog en del av dem ut ur folkmassan och polisen berättade att de överföll unga flickor.

Psykologen säger till Journalisten att övergreppen föreföll organiserade. De kom i grupper och gick beslutsamt raka vägen mot publiken. Det fanns uppenbarligen också tjejer i tioårsåldern som utsatts för männens kränkningar.

När psykologen inte såg något om det i media bestämde han sig för att tipsa dem. Han kontaktade också Hanne Kjöller på DN och när hon fick veta att de flesta gärningsmännen var afghaner ändrades hennes tonläge.

När nyheten uteblev i DN tog psykologen kontakt med Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet, men inte heller han visade något intresse.

När Journalisten kontaktar DN:s redaktionschef Caspar Opitz för en kommentar, ville han inte uttala sig för den norska tidningen.

Vi i Sverige har alltså medier som fullkomligt struntar i att informera läsarna och allmänheten om problem ifall dessa problem är en följd av den skadliga invandringspolitiken. Samtidigt höjer Sveriges Television och Dagens Nyheter sina röster mot medier i Polen, av alla länder, där demokratin och yttrandefriheten fungerar perfekt i jämförelse med hur den fungerar i det totalitära Sverige.

Anledningen till att DN m.fl. angriper Polen är att regeringen där för en ansvarsfull, mera klassiskt konservativ politik som är bra för Polen än den sjuka politik som bedrivs i Sverige och som påhejas av gammelmedia som DN, SVT och SvD.

 

Det svenska mediasamhällets obehagliga baksida

I spåren av övergreppen mot kvinnor i Köln och en rad andra länder har media och etablerade politiker gjort allt för att tona ned händelserna. Inledningsvis försökte både media och de styrande makthavarna dölja hela händelsen.

Det var tack vare alternativa medier som övergreppen kunde avslöjas. Det visade sig också snart att det inte bara var i Köln som övergrepp begicks i många andra städer som hade stora grupper nordafrikanska män.

new-years-eve-kölnAlternativa medier lyfte fram sanningen 

Politiker i Tyskland och i Sverige mörkar allt negativt som är kopplat till den liberala migrationspolitik och förskönar alltid verklighet i glättiga propagandareportage om mångkultur eller snyftreportage om asylsökandes livsöden.

Makthavarna har en agenda och den består i att manipulera med sanningen för att kunna främja sin politik.

Trots att händelserna i Köln inte kunde tystas ned när alternativa medier skrev om den har inte det politiska etablissemanget lärt sig läxan. Istället för att bli mer transparanta och berätta hur det förhåller sig så har polischeferna i förbundsstaterna Hessen och Nordrhein-Weastfalen fått direktiv uppifrån om att inte offentliggöra när invandrare begår brott.

Michael Schaich på Hessens inrikesdepartement menar att negativa uppgifter om flyktingar kan användas mot personer som behöver skydd. Det är ungefär samma slags mytomaniska svammel som man ägnar sig åt i Sverige där man vill dölja var man uppför asylboenden och när man döljer signalement på invandrade brottslingar.

Allt handlar om ren manipulation men sanningen, något som är vanligt förekommande i exempelvis Dagens Nyheter.

I går skrev kriminalreportern Lasse Wierup i DN med anledning av händelser i Köln en analys av kvinnoöverfall som nytt fenomen som plötsligt uppstår i olika länder.

Att grupper av män omringar och angriper kvinnor har tidigare uppmärksammats i bland annat i Indien, Gulfstaterna och Egypten. Förklaringar har sökts i sexuell frustration, strukturellt kvinnoförtryck och religiösa och kulturella bestraffningsriter. Under folkupproren på Tahrir-torget i Kairo 2011 och 2013 skrämdes kvinnliga deltagare bort genom våldtäkter och andra övergrepp.

I dessa fall har fördömandena kommit snabbt. När samma fenomen nu inträffar i Europa verkar vi ha svårare att värdera allvarlighetsgraden. De första svenska nyhetsrapporterna från Köln dröjde i fem dagar och i fallet Kalmar ännu längre. Både polisens presskommunikatörer och massmedierna har förhållit sig avvaktande, som om man inte riktigt litade på kvinnornas berättelser.

Wierup ser alltså tydligt en skillnad i hur media hanterar problem i avlägsna kulturer och hur man hanterar problem i vårt närområde, problem som är en följd av att dessa avlägsna kulturyttringar nu finns här på vår mark.

Ett antal vänsterkvinnor som hatar män har i olika debattartiklar och på sociala medier påstått att samma sak minsann inträffar i Sverige. De insinuerar att svenska män agerat likadant här och överfallit, rånat och misshandlat kvinnor.

Dessa vänsterkvinnor har en säregen förmåga att förringa övergrepp som begås av främlingar och rikta skulden mot män i allmänhet, alltså mot helt oskyldiga män.

Nu kom det fram att en liknande händelse som den i Köln inte bara inträffade i Kalmar på nyårsafton utan också i Stockholm i somras. Wierup och även Nyheter idag kan nu berätta att under en ungdomsfestival i Stockholm i augusti förekom omfattande övergrepp mot unga tjejer, övergrepp som på många sätt liknar de i Köln.

Lasse Wierup skriver:

Polisernas och ordningsvakternas strategi blev att så snabbt som möjligt få bort gärningsmännen med stöd av polislagens trettonde paragraf, som tar fasta på ordningsstörningar, och enbart under en enda kväll avlägsnades ett 90-tal unga män. Att upprätta anmälningar och inleda brottsutredningar fick komma i andra hand.

Händelsen har aldrig fått den uppmärksamhet den borde ha fått om vi haft medier som vill redovisa nyheter och fakta om vad som händer i samhället. Dessa övergrepp är helt okända för svenska folket och ännu mindre har vi fått veta vilken typ av gärningsmän som låg bakom övergreppen.

Wierup skriver:

En av de poliser som deltog i insatsen, och fick lägga mycket tid på att stötta de drabbade tjejerna, säger att saken betraktades som känslig. Killarna som skickades iväg bedömdes nämligen till övervägande del vara ensamkommande nyanlända.

Varför de omfattande sextrakasserierna mitt i centrala Stockholm, med något litet undantag, hamnade i medieskugga är för mig oklart. Men blotta misstanken om att övergreppen ansetts som besvärliga att beskriva innebär ett svek mot de drabbade.

Det är förvånande att Wierup fick in sin text. Vi har att göra med en omfattande brottslighet där män från tredje världen figurerar utan att polisen ens upprättar anmälningar. Dessutom har vi medier som tillsammans med polisens nya giv om tystnad och locket på när det gäller invandrarrelaterad brottslighet är helt tysta.

Vi vet att statsmakten i Sverige – och i Tyskland – gör precis allt den kan för att ljuga sina medborgare rakt upp i ansiktet för att kunna genomföra sin folkmordspolitik. De tyska erfarenheterna visar nu att makthavarna i ännu högre grad kommer att försöka tysta ned sådan brottlighet.

Därför måste alternativa medier vara ännu tydligare med att lyfta fram och avslöja makthavarnas fulspel och lögner.migrant-crime-wave

Hanna Fahl på DN manipulerar med sanningen om Köln

Hanna Fahl skriver krönikor på Dagens Nyheter. Anledningen till att hon får skriva där är att hennes åsikter passar in i den agendajournalistik som DN bedriver. Den journalistiken går ut på att manipulera med sanningen för att komma fram till slutsatser som leder fram till den agenda som DN vill sprida.

Hennes krönika i dag den 9 januari handlar om de omfattande övergrepp som skedde i Köln på nyårsafton mot tyska kvinnor. Krönikan går ut på att relativisera allvarliga brott, som skedde inte bara i Köln utan i rad andra städer i Tyskland och även i Kalmar i Sverige och Helsingfors i Finland.

Alla vittnesmål pekar mot samma slags gärningsmän och samma slags beteende. Det handlar om nordafrikaner som agerade till synes organiserat – eller i alla fall i grupp – och ringade in kvinnor som de sedan trakasserade sexuellt och i många fall rånade och misshandlade. Grupperna bestod av en handfull eller ett dussin person som ringade in kvinnor och det var många grupper som agerade på det sättet. Detta slags gruppbeteende är okänt i Nordeuropa, man kanske vanligt i gärningsmännens hemländer.

new-years-eve-köln

I dagens krönika skriver Hanna Fahl i den första meningen att ”Efter kränkningarna av kvinnor i Köln är ilskan förståelig.”

Det handlar för det första inte bara om ”kränkningar” av kvinnor. De utsattes för allvarliga övergrepp, misshandlades, rånades och utsattes för försök till våldtäkt. Att nöja sig med att kalla de för ”kränkningar” är ett sätt att förringa det allvarliga i brottet. Om hon själv skulle bli utsatt för rån, misshandel och våldtäkt eller våldtäktsförsök skulle hon sannolikt inte nöja sig med att kalla det för en kränkning.

I nästa mening skriver hon ”Men snarare än mäns våld mot kvinnor har det i debatten handlat om förövarnas härkomst.”

Att debatten – om de nu varit någon debatt så har den inte förekommit i DN – handlat om förövarnas härkomst beror på att i stort sett samtliga hade bakgrund i nordafrikanska länder och det oavsett om övergreppen begick i Helsingfors eller Köln. Det finns alltså en tydlig gemensam nämnare och ytterligare en gemensam faktor är att de var relativt nyanlända till våra länder och sannolikt har med sig attityder som får fritt spelrum när de samlas i grupp. Det handla inte om ”mäns våld mot kvinnor” eftersom dessa övergrepp har en annan karaktär än andra övergrepp. I Sverige liksom i de flesta europeiska länder utsätts kvinnor för övergrepp även av inhemska män, men sådana övergrepp sker i stort sett alltid, några undantag kanske finns, av enskilda individer som passerar en gräns för vad som är tillåtet eller anständigt. En sådan person agerar alltså inte i en större grupp där gruppen misshandlar, rånar och våldför sig på samma gång. Det är helt främmande för svenskar att begå sådana brott i grupp. Att blanda in det faktum att det finns andra män som begår övergrepp mot kvinnor är att försöka mildra skulden hos gärningsmännen från nyårsafton.

Hanna Fahl skriver vidare:

Det är lätt att nästan glömma för det blir så normalt till slut. Redan på mellanstadiet fick man lära sig att det var så det var. Grupper av killar som omringade enstaka tjejer och hårda händer och hårda ord. Jag kan inte minnas att det ens var särskilt smygigt: skolkorridorer och skolutflykter, klassrum till och med. ”Han är bara kär i dig”, var kom det ifrån? Hittade vi på det själva, eller var det så vuxenvärlden förklarade det för oss?

Kanske värst av allt: stämningen, som ofta var upptrissad och otäck och rädd, hade också ett litet stråk av något annat, en perverterad och förvrängd uppfattning om att de tjejer som utsattes var lite vuxnare, som om att utsättas för övergrepp eller tendenser till övergrepp var en naturlig del av att sluta vara barn. Så internaliserade var, och är, mekanismerna som gjorde, och gör, att män kan förgripa sig på kvinnor utan att någon reagerar.

Fahls texter handlar bara om att vilseleda och förringa. ”Grupper av killar omringade enstaka tjejer och hårda händer och hårda ord”. Vad menar hon? Menar hon att svenska killar i mellanstadiet omringade andra tjejer, misshandlade dem, rånade dem och våldförde sig på dem? Om hon försöker antyda det så kan man utgå från att det är en lögn. Gjordes polisanmälan, tog lärarna upp saken. Ingrep föräldrarna?

Sedan fortsätter Fahl:

Det fortsätter när vi är vuxna. En hand mellan låren på en fest. En främmande man som blev så sur när jag inte ville prata med honom att han brände mig på armen med sin cigarett. En grupp unga män i en tunnelbanevagn som stack ned handen i min väska och tog om mina axlar – jag skrek åt dem att dra åt helvete och gick av tåget, allt gick bra, har knappt tänkt på det sedan dess, men egentligen, ”bra”? Allt gick bra för att jag hade turen att inte bli slagen eller våldtagen eller rånad? Är det vad bra är?

Vad ”en hand mellan låren på en fest” har med händelserna i Köln att göra går inte att förstå. Många människor, både män och kvinnor, har råkat ut för tafsande som visserligen inte är anständigt, men inte har med rån, misshandel och våld att göra. Att sådant förekommer är inget nytt, kanske inte ens ovanligt på fester, men det går inte att dra några som helst paralleller till det som hände i Köln.

Fahl börjar nu närma sig relativiseringsfasen i sin text:

Mäns våld mot kvinnor finns i vardagen, på en glidande skala från sådant som vi nästan inte längre orkar registrera till våldtäkter, misshandel, massöverfall. Som det i Köln på nyårsafton, där runt 100 kvinnor ska ha utsatts för övergrepp. Det är en fasansfull händelse, ofattbar, och också så… bekant. Principen, inte skalan. Så där organiserat och massivt är det sällan, men i miniatyr händer det varenda dag.

Relativiseringen går ut på att framhålla att ”runt 100 kvinnor ska ha utsatts för övergrepp”, när det handlar om betydligt fler, även i många andra länder och städer och att det inte bara var frågan om ”övergrepp” det var även rån och grov misshandel. Antalet utsatta är flera hundra. Gärningsmännen kommer från ungefär samma kulturkretsar i Nordafrika oavsett vilka länder brotten begicks i.

misshandlad_kolnEtt av många offer i Köln

Fahl skriver med fetstil för att markera att liknande övergrepp sker överallt och att kvinnor överallt känner igen sig när det hör talas om övergreppen i Köln:

Vet män att många kvinnors första reaktion på övergreppen i Köln inte är förvåning utan igenkänning?

Det betyder att Fahl tror att kvinnor känner igen beteendet från Köln och att det skulle vara vanligt i vår kultur. Vad hon insinuerar är att svenska kvinnor är vana vid – eller i alla fall känner igen – att svenska män i stora grupper omringar kvinnor, misshandlar, dem sliter av dem kläderna försöker våldta dem och rånar dem på sina mobiler, pengar och andra föremål. Vad Fahl gör är att hon medvetet vilseleder och manipulerar för att få fram en tes om att män i allmänhet, alltså även svenska män, agerar som nordafrikanerna i Köln gjorde.

Hanna Fahl fortsätter att manipulera och vilseleda:

Vet män det? Jag undrar verkligen, för det är så många män som högljutt talar om Köln som om det vore det mest sinnessjuka och avvikande de hört, och fördömandet är självklart och viktigt, men vet män att många kvinnors första reaktion inte är förvåning utan igenkänning?

När män – hon kanske menar svenska män – beklagar sig över nordafrikanernas beteende så upprepar hon sin fråga ”men vet män att många kvinnors första reaktion inte är förvåning utan igenkänning?” Hon ställer den alltså två gånger för att försöka slå fast att samma sak som händer i Köln drabbar vanliga svenska kvinnor. Visst har gruppöverfall drabbat svenska kvinnor, men av vittnesmål att döma är det inte svenska män utan män med bakgrund i andra kulturer som varit framme.

Fahl beskriver sedan hur hennes sociala medie-flöden ”svämmade över” av kvinnor som kunde vittna om ”hur välbekant mönstret är”. Hon skriver:

Journalisten och författaren Rebecka Edgren Aldén: ”Under hela mellanstadiet var jag rädd för killar. Jag tror inte män kan fatta hur ofta framför allt unga tjejer blir utsatta.” Illustratören och journalisten Hanna Fridén: ”Senaste gången ett gäng tafsade på mig och slog ner mig var för ett par år sedan på Götgatsbacken. Svenska killar btw.”

Det är förmodligen sant att Rebecka Edgren Aldén var rädd för killar i skolan. Skolelever kan bete sig riktigt illa mot andra skolkamrater, men det finns ingenting som säger att det var kriminella beteenden av samma slag som i Köln och då faller hela argumentationen. När det gäller Hanna Fridéns upplevelser så vet man ingenting mer om den händelsen än hennes egna ord. Däremot är den typen av brott ovanliga om gärningsmännen verkligen var etniska svenskar. Men inte ens i det fallet kan någon jämförelse göras med brotten i Köln.

Nu kommer snart Fahl till klimax i sin berättelse. Hon har nämligen hittat någon, Hanna Fridén, som kan vittna om att hon blivit nedslagen av svenskar. Nu jublar Fahl:

Det är vidrigt att det där sistnämnda är relevant. Men det är det. För Kölnförövarnas etnicitet har använts som slagträ från både rasistiskt håll och från mer rumsrent högerhåll.

Eftersom några tidningar har nämnt det faktum att gärningsmännen i Köln, Stuttgart, Hamburg, flera andra europeiska städer samt Helsingfors och Kalmar var asylsökande, nordafrikaner eller araber, så vill Hanna Fahl nu hämnas genom att hänvisa till att någon påstår sig ha blivit utsatt på samma sätt som de tyska kvinnorna blev – fast av svenskar.

Hann Fahl är upprörd över att en politiker och kommenterade det så här:

Moderatpolitikern Lars Beckman twittrade till exempel så här: ”Ni i twittervänstern som försvarar de män som tafsade och våldtog i Köln kan ni länka till när infödda svenska eller tyska män gjort motsv?” Det är bland det mest oförblommerat dumma och farliga jag läst om Köln. Att ursäkta övergrepp är oacceptabelt. Lika oacceptabelt är det att låtsas som om det inte finns ”infödda svenska eller tyska” personer som är del av exakt samma mönster som förövarna. Den gemensamma nämnaren är inte etnicitet, den är kön.

Eftersom Fahl inte är kapabel att lägga skulden på de män som begick brotten vill hon nu skuldbelägga alla män. Hon kan inte se sambandet mellan brotten och den kultur som gärningsmännen tillhör utan väljer att skuldbelägga personer som inte varit delaktiga i brotten.

Fahl avslutar sin krönika:

Kölns borgmästare Henriette Reker reagerade på övergreppen genom att föreslå en ”uppförandekod”. För kvinnor. Jag vet inte ens vad jag ska säga om det, saknar ord. Vet bara att de här problemen inte är isolerade till enstaka massöverfall, utan är vardag för alltför många kvinnor. I hela världen.

När det gäller Henriette Reker och tyska politiker, polischefer och politruker så är de en del av en maktelit som bär skulden för vad som har hänt. De borde avgå allihop. Fahl avslutar med att påstå att denna typ av massöverfall är vardag i hela världen. Det är en sjuk slutsats som baserar sig på en snedvriden verklighetsuppfattning.

Dessa beteenden är inte vanliga i områden där det bor civiliserade människor. De är bara vanliga i i vår del av världen i områden som blivit mångkulturella och mångetniska. Bevisen finns framför oss, men det är inte alla som har förmåga att se, höra och analysera.

TV 4 och Dagens Nyheter kallar alternativa medier för ”kloakrör där det rinner massa skit”

Fem puckon förde samtal om uthängningen av Julia Caesar och alternativa media. Alla var överens om Hanne Kjöllers (DN) åsikt att alternativa medier är ”kloakrör där det rinner massa skit”. Ingen som hade en annan åsikt fick delta i samtalet. Gammelmedia i ett nötskal.

Niklas Orrenius blev galen av att bli kritiserad av Julia Caesar

I dagens DN skriver Niklas Orrenius ihop en text om vad som föregick mötet med Julia Caesar och hur han reagerat på texter från alternativa medier. Fram träder bilder av honom som en lögnare, en agendajournalist med snedvriden verklighetsuppfattning och en person med hämndbehov.

Niklas_Orrenius_julia_caesar

Det är en lång text, över 3 000 ord han har bemödat sig att på ihop för att på bästa läsbara plats i en av landets största tidningar försöka få med sig läsarna i tron att han är saklig och välmenande journalist som vill upplysa allmänheten om den onda rasismen. Han vill också försöka få läsarna att tro att Julia Caesar och alternativa medier huvudsakligen är rasister, farliga människor som ”näthatar” invandare och andra svaga grupper.

Innan vi försöker kommentera hans hatkampanj mot alternativa medier och mot Julia Caesar måste man förstå vad som ligger till grund för hans intresse för just Caesar. Julia Caesar har i många år skrivit krönikor på bloggen Snaphanen.dk som är starkt kritiska till den svenska invandringspolitiken och till aktörerna som försvarar den.

Hennes texter har präglats av saklighet då hon till skillnad från etablerade journalister varit noggrann i sin kontroll av fakta. Hennes udd har riktats mot agendajournalister som Niklas Orrenius och många andra. I februari 2014 skrev hon en längre kritisk text om Niklas Orrenius där hon sammanfattade hans journalistiska arbete så här:

Niklas Orrenius är nämligen en av de politiska aktivister som under täckmantel av journalistik driver Sverige käpprätt åt helvete. Med en kombination av manipulation och guilt by association intar han en av tätplatserna i den pågående åsiktsförföljelsen och skuldbeläggningen av svenska folket.

Från den dagen Orrenius fick läsa att någon för första gången vågade ta heder och ära av honom, avslöjade honom som en simpel människa, började han ruva på hämnden. Han blev helt enkelt galen av att bli kritiserad. Likt människor som inte tål några oförrätter och vill hämnas, inte sällan med hjälp av psykisk terror och hot, skulle Orrenius med hjälp av sitt inflytande som journalist kunna uppnå betydligt större skada. Som torped åt Peter Wolodarski kan han stigmatisera sina offer, hänga ut dem inför hela svenska folket och med hjälp av vännerna inom extremvänstern utsätta offren för permanenta dödshot.

Julia Caesar fortsatte nu att skriva sina krönikor, medan Bonnier i möte med Orrenius lovade de resurser som behövs för att inte bara avslöja hennes identitet utan också för att karaktärsmörda henne och skapa hotbilder så att hon inte kan känna sig säker någonstans. Det är så den bonnierska dramaturgin fungerar. Leta upp, avslöja, skriv massor, demonisera, statuera exempel, skapa hotbilder mot offret, låt offret vrida sig i plågor, låt sedan kriminella vänsterextremister utföra de hot eller brott som Bonnier själva inte vill skylta med, men skriv så att vänstern inspireras till grövre hot mot offret.

Niklas Orrenius ville nu statuera exempel. Han lyckades inte bara ta reda på Julia Caesars identitet, han tog också reda på hennes vanor och fick fram att hon brukade besöka en sommarstuga och vistas där under vissa perioder. Hur han fått reda på allt kring Caesar, kan kvitta. DN har ett nätverk av människor som de kan anlita för nästan vad som helst. Vill de kan de komma på hembesök till vem som helst när som helst, medan de själva gjort sig oanträffbara och har hemliga adresser. Är det inte så som polis andra myndigheter opererar i totalitära stater?

I augusti 2015, skriver Orrenius, att han är på väg till en sommarsuga. Där bor ”pseudonymen Julia Caesar och jag är ganska nyfiken på henne”. Redan här inleder Orrenius sin hämnd. Nu är han på väg till offret som han snart ska slakta, psedonymen som han och Annika Hamrud med hjälp av Bonniermedia ska hänga ut och skända. Det trots att Julia Caesar är sjuklig och fysiskt svag och bara har använt sin lagliga yttrandefrihet för att berätta vad hon tycker om politiken i Sverige. Och det trots att hon har fullt legitima åsikter om svensk invandringspolitik, åsikter som dessutom innebär ett ansvarstagande för Sverige och kritik mot de krafter som vill söndra vårt land.

Orrenius accepterar inte hennes åsikter. Under lång tid har han och andra journalister funderat på hur de ska bemöta henne, men kommit fram till att det inte går. Hon har nämligen rätt i allt hon skriver och vinner sålunda över allt fler på sin sida.

Niklas Orrenius inledningsvis att själv kalla Julia Caesar rasist och lägger ansvaret på någon annan anonym medarbetare på DN.

”En gång var hon en etablerad reporter på DN, känd för sina socialreportage. Hon gav ut böcker om funktionshinder. Sen blev hon rasist, sammanfattar en före detta arbetskamrat.”

Återigen detta stigmatiserande ord. Rasist! Det används frekvent av journalister enbart för att smutskasta invandringskritiker och det används alltid av journalister som saknar bättre argument. Varje gång det används så har den som använder ordet mot någon redan förlorat debatten. När det gäller Julia Caesar så är journalisterna oförmögna att ”ta debatten” med henne. Det hade kunna låta henne publicera en krönika i DN och sedan bemött texten med andra eller bättre argument. Det har inte skett eftersom media under alla år som Julia Caesar skrivit krönikor försökte låtsas som om hon inte fanns.

När Orrenius är på väg till sitt slaktoffer hämtar han styrka från en av hennes krönikor som han har med sig och upprörs av.

Han läser ur texten:

”Den massiva invandringen från låg-IQ-länder i tredje världen förändrar för all framtid mottagarländernas genomsnittliga IQ och därmed också ekonomi, välfärd och på sikt möjligheten att bibehålla ett demokratiskt statsskick.”

Han kommenterar den inte. Han bemöter den inte, men upprörs ändå av den.

Julia Caesars text ger en korrekt bild av vad som sker. Den går inte att säga emot utan att ljuga eller lägga ut dimridåer och försköna verkligheten.

När Niklas Orrenius börjar närma sig sommarstugan tittar han åter ner i några av de texter som Caesar skrivit och läser:

”Efter 45 års massinvandring kan ingen påstå att invandrare från Mellanöstern och Afrika är som vi. I muslimsk kultur är det legitimt att våldta en kvinna om hon inte täcker sig med stora tygsjok.”

Sedan kommer ordet ”rasist” från Orrenius själv. Julia Caesar är enligt honom rasist för att hon kommenterar muslimsk kultur. Orrenius förlorade debatten. Han har inga argument.

Trots att Julia Caesar inte är rasist, ville han ändå veta ”hur hon blev det” och därmed var den första delen av stigmatiseringen fastställd och utförd.

Julia Caesar har nu definierats som rasist. Inte som invandringskriker, inte som författare eller krönikör, inte som något annat än just rasist.

Niklas Orrenius påstår att han vill veta varför hon valde att vara anonym. Om man ställer sig den frågan om en person och verkligen är nyfiken på orsaken så kan man, om man har adressen, skicka ett brev och ställa frågor. Om det inte kommer något svar eller om personen förklarar orsaken i ett svar så bör man respektera det.

Niklas Orrenius har inga så seriösa intentioner utan intalade sig själv att han bör ha ett antal frågor i beredskap för att legitimera sitt ovälkomna hembesök. Det är lättare att slakta någon om man låtsas ha en orsak.

Innan Niklas Orrenius kliver ut bilen utanför Julia Caesars sommarstuga tittar han en sista gång ned på de papper han har med sig och läser för sig själv ytterligare ett stycke ut hennes text:

”Sedan andra världskriget har vi blivit indoktrinerade med den ideologiskt betingade myten att det inte existerar några raser och därför heller inga rasskillnader.”

Nu är Orrenius laddad. Hatet mot Julia Caesar har byggts upp under flera dygns förberedelser. Han läser i hennes texter men fattar ingenting. Han kan inte kommentera eller bemöta en enda rad, bara känna sig chockad över att någon utmanar gängse normer och kulturmarxistiska doktriner.

Hur vågar hon?

Niklas Orrenius kallar henne för ”rasistisk hatbloggare”. Orrenius är hysteriskt upprörd över att någon vågar överträda de politiska gränser som journalister och media har satt upp för att begränsa varje form av invandringskritisk påverkan. Julia Caesar har inte bara kritiserat invandringen, hon har pekat ut politiker och journalister som ligger bakom den och har fräckheten att påpeka att det finns många sanningar som aldrig får diskuteras eftersom Sverige inte är en demokrati utom möjligen på pappret.

Den här kvinnan som dessutom är sjuklig har förmodligen suttit uppe sena kvällar och nätter och kämpat med sina texter, kontrollerat fakta och gjort research så långt det är möjligt. Hon har skrivit och redigerat helt oavlönad och av det enda skälet att inga journalister gör det jobb som hon tvingats göra.

När hennes första bok i ämnet invandringskritik kom ut 2010 skrev Bibliotekstjänsts lektör ned boken. Niklas Orrenius citerar lektören som avslutar sin kritik med att boken är ”extremt onyanserad”.

Hur väl genomarbetade texterna var bryr sig inte Orrenius om. Hur saklig kritiken var mot agendajournalister och politiker bryr sig inte Orrenius om. Han skulle inte klara av att bemöta innehållet på någon enda punkt och den lektör som skrev ned boken måste vara fullkomligt blåst om han inte noterade alla sakliga fakta som boken innehåller.

Boken var dålig för att den innehöll stark kritik mot politiker, media och etablissemang.Och för att den kritiserade massinvandringen.

I själva verket var boken en viktig vägvisare för många invandringskriker, den rönte stor uppskattning och fick beröm långt utanför SD-leden. Utan några andra kanaler än invandringskritiska bloggar fick boken ändå spridning och uppmärksamhet. I vanliga medier teg man om boken och bokens innehåll med något enstaka undantag. Det var när Expressens Ulf Nilsson skrev om den strax efter att den kom ut. Han skrev bl.a.:

Allt detta skriver ”Julia Caesar”, en kvinnlig journalist (eller är det en man?) som valt pseudonym av säkerhetsskäl. Ja: säkerhetsskäl, risken att bli attackerad, kanske mördad. För den som sysslar med frågor av det här slaget är Sverige ett farligt land – lite ofattbart för oss som visserligen växte upp under knappa förhållanden, men ändå i något som på många sätt var en idyll.

Ulf Nilsson förstod att Caesar skulle kunna bli attackerad och även mördad om hon blev offentlig eftersom hennes texter provocerade det liberala och vänsterorienterade etablissemanget som i decennier försökt lägga locket på alla debatter om invandringspolitiken och ägnat sig åt att demonisera invandringskritiker. Man har försökt uppfostra det svenska folket till att börja hata allt svenskt och mest av allt hata alla som ifrågasätter massinvandringen. De ska alltid kallas rasister. De ska alltid hatas, hotas, förföljas och stigmatiseras så långt det är möjligt. De ska framstå som ondsinta trots att de nästan alltid är goda människor som vill sitt land väl.

Niklas Orrenius kallar Julia Caesar för en makthavare och en näthatare. Vilken makt har Caesar i jämförelse med Orrenius? Orrenius arbetar på en av Sveriges största tidningar, är välavlönad och kan ägna sig åt att hata invandringskritiker så mycket han vill. Det ingår i jobbet. Han är dessutom avlönad av Bonnier för att bedriva kampanjer mot invandringskritiker, kampanjer som innebär att man bestämmer sig för att någon ska slaktas, hänger sedan ut personen inför offentligheten och beskriver personen som farlig, rasistisk och full av hat. Julia Caesar har ingen makt alls. Hon kämpar nere i den svenska undervegetationen bland folk som inte får höras i debatter, bland folk som inte vågar eller kan göra sina röster hörda eftersom de riskerar att förlora jobb och inkomster, sitt sociala liv och dessutom utsättas för hot under lång tid framöver.

Niklas Orrenius framställer henne som en ”näthatare”. Innebär det att hon hatar ”nätet”, det enda plats där människor fortfarande kan – eller kunde – uttrycka sina åsikter anonymt. Själva begreppet är idiotiskt och Niklas Orrenius klumpar alltså ihop henne med tvivelaktiga figurer som riktar allvarliga hot mot folk i skydd av sin anonymitet.

Niklas Orrenius kallar Julia Caesar för rasist och näthatare. Och makthavare.

Niklas Orrenius skriver:

Julia Caesar är en makthavare – och en nät­hatare. Från sin anonyma plattform har hon i flera år spridit rasism. Trots sin nyckelroll är hon okänd för de allra flesta svenskar.

Ju mer jag läste av Julia Caesar, desto mer nyfiken blev jag på henne som person. Hennes texter var så oförsonliga, så rasistiska och så oerhört arga.

Minsann! Är det inte i själva verket så att det är en ganska likartad skara människor inom den politiska eliten i Sverige som kallar hennes texter för rasistiska – för att de inte klarar att hantera hennes åsikter. För att de vill tysta henne.

Den 13 september 2014 ringer Orrenius på hennes dörr och vill ställa frågor till henne. Han har också en fotograf med sig. Han har inte skrivit frågorna och skickat dem för att få skriftliga svar utan åker hem till henne. Han vill visa att han ”vet var hon bor”. Han vill liksom våldsvänstern skrämmas genom att göra hembesök.

Det finns många invandringskritiska politiker som fått ”hembesök” som resulterat i sönderslagna fönster, nedsprayade fasader och inbrott där man slagit sönder all inredning. Dessutom utan att myndigheter eller polisen bemödat sig att med kraft motverka, utreda eller gripa förövarna – utom i undantagsfall.

Orrenius upprepar i sin text att Julia Caesar är en ”inflytelserik rasistisk hatbloggare”. Hans hat mot Julia Caesar är gränslöst, inte normalt.

När Orrenius ringer på öppnar hon först dörren. Hon inte visste att Peter Wolodarskis utsände torped stod där och hade för avsikt att skrämma henne. När hon ser vem som ringt på stänger hon dörren, men Orrenius och fotografen stannar kvar en lång stund innan de åker vidare.

Dagen efter hembesöket gjorde Sverigedemokraterna ett succéval och blev Sveriges tredje största parti.

Niklas Orrenius och Peter Wolodarski, hans chef, hade inte på något sett gett upp tanken att skända den gamla damen genom att hänga ut henne som rasist. Ett år senare knackar Orrenius och hans fotograf på dörren till hennes sommarstuga. De smyger runt huset och ser henne sitta i telefon. De vinkar åt henne genom fönstret. Orrenius ställer sig utanför fönstret och skriker frågor åt henne.

Det trots att han vet att hon vill vara ifred och att han kunde skriva brev om han hade frågor. Men jakten på den anonyma bloggerskan var inte slut. Bonnier ger aldrig upp när de fått korn på en fiende till deras agenda. Offret ska slaktas. Ingen ska våga kritisera invandringspolitiken på ett så systematiskt sätt som Julia Caesar har gjort. Ingen!

Julia Caesar bestämmer sig senare för att berätta om hembesöket i en krönika som hon kallade Mardrömmen. Den publicerades på Snaphanen.dk söndagen den 29 augusti 2015, alltså för precis en vecka sedan.

Där återgav hon hela händelseförloppet och publicerade även innehållet i några lappar som Orrenius hade lämnat efter sig i försök att få kontakt med Caesar. Även hans telefonnummer.

Orrenius får då ta emot flera samtal från folk som är upprörda över tilltaget att trakassera och hota Caesar. Han får sin adress publicerad av någon som uppmanar andra att göra hembesök hos honom.

Det finns goda skäl att tro att de flesta som ringde var sakliga men upprörda över Orrenius’ tilltag och att de inte varit det minsta hotfulla. Hot ska aldrig förekomma i något sammanhang, men det finns många som känner sig svårt förtrycka och inte kan besinna sig när makten sätter sig på dem. Säger man till dem att använda pennan istället för svärdet svarar de med att ”se hur det går, de hänger ut och förföljer folk i stället för att bemöta dem i tal och skrift, vad tjänar det till att besinna sig när Sverige är en totalitär stat där makthavare jagar småfolket som vargar jagar får eller kaniner.”

Niklas Orrenius beklagar sig över att Julia Caesar lade ut hans telefonnummer på bloggen. Den lilla människans enda motmedel mot makten var att berätta om hembesöket och tala om för sin läsare hur det gick till, vad Orrenius skrev på lapparna och hur han ville bli kontaktad.

Själv har Orrenius inga skrupler. Vad var krönikan om Orrenius´ besök i jämförelse med den maktutövning som han ägnar sig åt när han inför hela svenska folket skändar Julia Caesar, kallar henne rasist och näthatare.

Möjligen förvånad blev Orrenius över det massiva stöd som Julia Caesar fick från i stort sett samtliga alternativa bloggar och nättidningar. Hon fick omgående stöd och enligt uppgift lästes krönikan Mardrömmen av 300 000 personer på Snaphanen.

Redaktionen på DN valde att inte nämna Julia Caesars riktiga namn, men skadan var redan skedd av Expressen och Annika Hamrud som stod för den delen av den bonnierska kampanjen mot Julia Caesar. Att DN inte publicerade namnet var ”mot bakgrund av den senaste veckans upptrissade och giftiga debattklimat”.

Efter Expressens hatartikel fortsatte ett stort antal tidningar inklusive vänstermedia att hänga ut henne med sitt riktiga namn och framställa henne som ”sjuk”.

Vänsterdebattören Ulf Bjereld som flitigt anlitas i TV och radio publicerade som sin blogg uppgifter om Caesars sjukdomar. Gävle Dagblad skryter med att det är en lärare från Gävle, Annika Hamrud, som avslöjat Julia Caesar identitet. I ”TV-dags” kallas hon för ”rasist-haverist etc, etc.

Relaterat:

Mardrömmen, krönika av Julia Caesar

Nu röjer även Sveriges radio Julia Caesars identitet

Bonnier gav Expressen uppdaregt att försöka ta död på Julia Caesar

Niklas Orrenius är ingen journalist….

Han hotar Julia Caesar efter Expressens hembesök

Julia Caesar om Niklas Orrenius

Julia Caesars hemsida där alla hennes krönikor finns

Snaphanen

Bonnier gav Expressen uppdraget att försöka ta död på Julia Caesar – nu hängs hon ut.

Idag bröt Bonniermedia genom en ny vall. Tidigare har man hängt ut massor av anonyma skribenter som haft invandringskritiska åsikter. Utan minsta hänsyn till just någonting har man bedrivit kampanjer som går ut på att försöka störta invandringskritiker i fördärvet, tvinga dem att tystna, tvinga dem att pudla eller göra avbön eller räkna med att bli offentligt uthängda – som om de vore grova brottslingar.

julia-caesar-barbro-joberger
Den ondskefulla tidningen Expressen och Annika Hamrud hetsar mot en god kvinna som älskar sitt land. Läs om Annika Hamruds lögner här.

Eftersom nästan ingen gör avbön från sina åsikter så hängs de ut som kriminella. Intressant att notera är att grovt kriminella ofta skyddas, särskilt om de är invandrare. Media – och ofta även polisen – lämnar nästan aldrig ut signalement på brottslingar med invandrarbakgrund. De vill inte att den svenska allmänheten ska få veta vad som händer bakom kulisserna i det egna landet.

Däremot hänger man ut invandringskritiker. Bonnierkoncernen ser på invandringskritiker som sabotörer mot deras agenda. Bonnierkoncernen ser på invandringskritiker som större hot än mördare, rånare, våldtäktsmän och andra grovt kriminella.

Att ifrågasätta massinvandringen är det värsta brott en svensk kan begå. Att dessutom ifrågasätta medias agenda eller kritisera journalister som älskar att hänga ut och förfölja invandringskritiker är ännu värre. Sådana människor vill Bonnierkoncernen ta livet av.

Bonnierkoncernen skyr inga medel. Man hängde ut den sjuke sverigedemokraten Stellan Bojerud och spred lögner om honom. Han avled i somras i sviterna av sina sjukdomar, men vem vet om medias hetskampanjer skyndade på hans död.

En kvinna från Röda Korset hängdes ut som rasist och tog livet av sig efter alla problem som drabbade henne. Det finns många fler exempel.

Nu är drevet igång mot en av Sveriges skarpaste pennor – Julia Caesar. Hon var varit förföljd en tid i sitt hem när journalister har knackat på och skrikit åt henne att öppna, samtidigt som de stått redo med en kamera för att kunna ta foto och publicera det. Peter Wolodarski på Dagens Nyheter och familjen Bonnier som äger tidningen ligger bakom detta. De har bestämt sig för att med alla medel jaga fram den invandringskritiske hjälte som under flera år varit en nagel i ögat på de landsförrädare som styr Sverige.

Julia Caesar är handikappad och sjuklig. Just hennes fysiska svaghet gör henne till en måltavla. Man räknar med att hon förhoppningsvis ska dö om man hänger ut henne. Man vill se henne lida och vrida sig i plågor när Bonnier står där och bildligt talat sticker kniven i henne gång på gång, djupare och djupare. Julia Caesar ska plågas, hon ska torteras för hon är en fiende till galningarna som styr landet.

Ingen ska få sätta käppar i hjulet för Bonniers framfart och hetskampanjer mot invandringskritiker. Ingen ska få störa agendajournalisternas arbete med att förstöra det svenska Sverige. INGEN!

Kommer ni ihåg Jim Olsson? När Expressen ringde på hans dörr för att han skrivit invandringskritiska texter anonymt, så bad han dem fara åt helvete. Han blev en hjälte och ett föredöme som visade hur vi andra vill att journalisterna ska behandlas. De ska fara åt helvete! Men alla invandringskritiker är inte starka och tuffa. De flesta har inte råd att vara tuffa eftersom de tar risker varje dag.

Julia Caesar är en godhjärtad svensk kvinna som älskar sitt fosterland och uppenbarligen är beredd att dö för det. Hon har varit anonym länge för att kunna utöva sin gärning ostörd. Liksom många konstnärer behöver vara i fred för att kunna skapa stor konst, har Julia Caesar försökt vara i fred för att kunna formulera sina stora och viktiga konstverk, de välformulerade och viktiga invandringskritiska texterna.

Hon försökte – och försöker – med pennans hjälp väcka folk till insikt om vad som händer med vårt land. Hon gillar inte den här utvecklingen. Vi är många som delar hennes åsikter i stort och just idag när hon har blivit uthängd skänker vi många extra varma tankar till henne.

Julia Caesar är en hjälte, en gigant och kan på många sätt jämföras med andra dissidenter som mist heder eller liv när ett sjukt samhälle släppt lös sina vakhundar.

Hon kan på många sätt jämföras med dissidenten Aleksandr Solzhenitsyn som försökte kritiserade det totalitära systemet i Sovjetunionen. Hans texter var i stort sett förbjudna och liksom Julia Caesar levde han under stark press. Solzhenitsyn skrev texter som upprörde makthavarna och han tvingades sitta i fängelse. Julia Caesar betraktas som en paria av de svenska makthavarna och i stället för fängelse döms hon till evig skampåle genom uthängning där man förtalar henne och påstår att hot ”hetsar mot invandrare”, vilket enligt makten i Sverige är ett brott värre än mord, ja värre än massmord.

Aleksandr_Solzhenitsyn_1974crop
Solzhenitsyn var också en dissident

Hon kan också jämföras med Giordano Bruno som hade en del egna åsikter om universum och blev utsatt för inkvisitionen, hölls fången i åtta år och avrättades på ett kättarbål den 17 februari 1600. Hans brott var att han hade tänkt tankar som var klokare och närmare sanningen än den då rådande världsbilden.

Man kanske kan jämföra henne med Axel von Fersen. Han mördades av en pöbelhop i Gamla stan i Stockholm 1810 efter ett falskt rykte om han skulle ha varit orsaken till den danska prinsen Karl Augusts död och att Fersen kanske mördat honom. När Fersen kom till Gamla stan släpades han ut på gatan, stenades och misshandlades till döds inför soldater från Svea Livgarde som inte lyfte ett finger för att rädda honom. Det var ett sjukt samhälle som tog död på honom. Idag står han staty vid Steninge slott utanför Sigtuna.

Man kanske kan jämföra henne med de kvinnor som under 1600-talet brändes på bål i Sverige då de antogs vara häxor. 300 personer avrättades i Sverige under åren 1668-1676 för att de antogs vara häxor. Det var ett sjukt samhälle som dödade dem.

Man kanske kan säga att hon är en kvinnlig och fredlig version av Engelbrekt Engelbrektsson som på sin tid mobiliserade bönder mot förtryckare.

Det finns mycket gott man kan kan säga om Julia Caesar. Inte ett ont ord går det att fälla om denna fantastiska kvinna som berikat Sverige med så många värdefulla texter och tankar.

I dag har vi också ett sjukt samhälle, men det ser annorlunda ut. Mitt framför ögonen på oss finns de ondskefulla krafterna. De finns i media, de finns i etablerade organisationer som publicistklubben och andra klubbar för inbördes beundran där avvikare hånas, förtalas och bekämpas.

De ondskefulla människorna är chefredaktörer på våra stora tidningar, de äger media, de är placerade på viktiga positioner i samhället för att hålla rent från varje form av kritik mot det rådande systemet. De är pressombudsmän, de är polischefer, de är chefer på alla statliga verk, de är samhällets vakhundar som ska slå ned varje form av opposition. De kontrollerar statstelevisionen och riksradion och tillsätter rader av liberala och vänsterextrema individer vars enda uppgift är att propagera för statens sjuka politik och motarbeta all opposition.

Vi, folket, ska tvingas ned på knä och be om ursäkt eller tvingas upprepa deras mantra om hur berikande och bra massinvandring är och hur bra det är att Sverige befolkas och på sikt tas över av andra folkslag. Om vi inte lyder straffas vi.

De – journalisterna – som är samhällets vakthundar kunde lika gärna vråla ”Död åt svenskarna”, för det är vad de önskar. De vill se oss dö. Journalisternas uppdrag är att förfölja alla oppositionella, typ Sverigedemokrater och deras likasinnade, och helst skicka bort dem från arbetsmarknaden eller in på psykakuten efter att ha stressats sönder – eller rakt in i döden.

Uthängningen av Julia Caesar ska aldrig glömmas. Visserligen har många andra hängts ut som har fått lida svårt, men uthängningen av Julia Caesar har en större symbolisk betydelse eftersom hon varit och är populär i breda lager, även hos sådana som ännu inte tagit steget att börja rösta på SD.

Det som tagit steget att rösta på SD och dessutom upptäckt den just beskrivna samhällsrötan får en ganska klar bild av hur samhället fungerar och hur totalitärt det egentligen är.

Sverige är ingen demokrati och har inte varit det sedan massinvandringen påbörjades bakom ryggen på folket där makthavarna bluffat år efter år för att kunna genomföra sin agenda.

När Julia Caesar – en av många – avslöjade bluffen blev hon utsatt för samma behandling som andra dissidenter har blivit.

Julia Caesar representerar det goda, Bonnierkoncernen och statsapparaten som den ser ut idag representerar ondskan. Däremellan finns folket som till stor del är vilsna och inte riktigt vet vem de ska tro på.

Efter uthängningen av Julia Caesar hoppas vi att fler fattar hur genomruttet det svenska etablissemanget är.

Men det räcker inte med att fatta!

Fler måste AKTIVERA sig och GÖRA något KONKRET! Gå med i något parti eller någon organisation, börja samarbeta med någon blogg eller skapa egna nätverk. Gör något! Skicka pengar till invandringskritiska organisationer! GÖR NÅGOT!

Annika Hamrud

Texten i Expressen och lögnerna i texten skrevs av Annika Hamrud, som tillhör nätverket kring den vänsterextrema hatsajten Expo. Hamrud blev i ett annat sammanhang uppringd av Granskning Sverige som ställde henne mot väggen om varför hon ständigt sätter etiketter på människor. Liksom andra journalister slutade det med att hon slängde på luren och inte ville svara på frågor.

Sverigedemokraten Joakim Larsson recenserade 2010 Annika Hamruds och hennes sambo Elisabeth Qvarfordts bok ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna” där hatet mot svenskar framstår som ganska tydligt.

Roger Sahlström så Fnurra.com skriver att det är viktigt att fortsätta granska Annika Hamrud och Niklas Orrenius efter ”de är med i en rörelse som aktivt arbetar för att ta kål på folk … Orrenius och Hamrud har makten att sätta igång drev mot människor. Vilket de är väl medvetna om. De försöker nu spela oskyldiga. Vilket de inte är. Ingen i pkmedia är oskyldig.”

Sahlström har helt rätt.

När Annika Hamrud skulle bli lärare i journalistik skrev en förtvivlad bloggare:

”Ytterligare en pusselbit faller på plats i det kroniska mysteriet varför svensk media ser ut som den gör. Annika Hamrud, en av godhetsindustrins främsta verklighetsfrånvända förespråkare och känd sedan tidigare bland annat för sina fantasifulla påhitt, ska nu alltså utbilda våra blivande journalister på JMK. Vidare kommentarer är överflödiga.”

Annika Hamrud har nu säkrat sin framtida lön och kommer inte bara att få sitta i TV-soffor som ”expert”, hon kommer att belönas med mängder av uppdrag av statsmedia, av Bonniermedia, av andra ondskefulla instanser som vill ta död på det svenska folket.

Thoralf Alfsson skriver om uthängningen:

”Inte en enda gång i Expressens historia har man tagit upp någon av de ca 200 krönikor som Julia Caesar publicerat under ca 5 års tid, inte heller en enda artikel om de böcker hon publicerat. Alla förstår säkert varför! Expressen och Tomas Mattsson har varit livrädda för att ge Julia Caesar publicitet! Inte en enda gång har Expressen bemött Julia Caesars krönikor på nätet. Trots att de väckt stor uppmärksamhet och intresse i sociala medier. Nu har Expressen identiteten och då låter man drevet gå! Ynkligt av Tomas Mattsson.”

Bloggen Motpol erbjöd sig att hjälpa Julia Caesar om hon har problem. Det är storsint av dem. Vi är nog många som skulle vilja göra något för henne om vi kunde.

Avpixlats Mats Dagerlind skriver: ”I vad som endast kan beskrivas som en ren vendetta för att ha blivit beslagen med sitt ofredande av Julia Ceasar, har Hamrud nu i boulevardtabloiden Expressen hängt ut Julia Ceasar med namn och bild och författat ett lågsinnat karaktärsmord där inte ens JC:s sjukdomshistorik lämnas ifred.”

Fria Tider skriver: ”Huruvida Expressen genom detta kommer att hetsa fram trakasserier mot den 70-åriga kvinnan återstår att se. Sverige har dock en mycket livskraftig extremvänster, vars mest kända kriminella personer står på Expressens och Dagens Nyheters lönelista.

Efter Expressens stora uthängning av invandringskritiker 2013 detonerade någon en sprängladdning vid dörren till en av de utpekade personerna, som var lokalpolitiker för Sverigedemokraterna.”

Några som hittills idag skrivit om uthängningen av Julia Caesar:

Fria Tider – Hänger ut Julia Caesar

Motpol – Om Expressens senaste övertramp

Avpixlat – Annika Hamrud och Expressen hänger ut Julia Caesar

Avpixlat – Expressen öppnar Pandoras box

Sockerbitar – Konsten att gräva sin egen grop

Thoralf Alfsson – De goda hatarna

Snaphanen.dk kommenterar uthängningen

På bloggen Aktualia kan du hitta länkar till många av Julia Caesars krönikor.

Böcker av Julia Caesar:

Landet som försvann

Världsmästarna

Fler ministrar borde gråta

Tips! Här är några andra bloggar du kan läsa:

Affes statistikblogg

Avpixlat

Cornelia Dahlberg

Dag Öhrlund blogg

Deulf

Dispatch International

Exponerat

Fria Tider

Granskning Sverige

Jan Millds blogg

Marika Formgrens blogg

Mörkläggning

Motpol

Myter om invandringen

Nya Dagbladet

Nya Tider

Nyheter idag

Red Ice creations

Snaphanen

Tanja Bergkvists blog

Tino Sanandaji

Niklas Orrenius är ingen journalist – han är en torped åt Peter Wolodarski

Niklas Orrenius åkte på uppdrag av Peter Wolodarski – vilket är viktigt att påpeka – hem till skribenten Julia Caesar och försökte tvinga ut henne ur sitt hus för att kunna ta foto på henne och därtill tvinga henne att besvara ett antal frågor som han ville ställa. Han ville bildligt talat trycka upp henne mot väggen.

Efter att Julia Caesar berättade om de otrevliga besöken från DN-journalister försöker journalisterna nu tona ned betydelsen av sina besök, som är mer att betrakta som hemfridsbrott än försök att få en intervju.

Alla vet att Julia Caesar skriver under pseudonym och vill vara anonym. Det innebär att hon vill vara i fred från ovälkomna besök och förfrågningar och vill leva ett så normalt liv som möjligt, men samtidigt kunna skriva krönikor eller böcker då och då.

I ett normalt samhälle hade detta respekterats. Alla invandringskritiker respekterar sådan anonymitet eftersom de vet att ofrivillig offentlighet kan drabba invandringskritiker mycket hårt.

Dagens Nyheters journalister vet också det. De vet att en uthängning av en invandringskritiker innebär svårartad stigmatisering. Det är en ren inkvisition.

Svenska medier använder sig av sådana metoder i försök att tysta den Sverigevänliga opinionen. Det var inte så länge sedan Expressen hängde ut ett antal invandringskritiska personer som försökt vara anonyma på nätet. Många av dem fick efter det stora problem.

Julia Caesar har i en krönika berättat om hur en svensk kvinna drevs till självmord efter att först ha blivit utpekad som rasist och sedan blev av med en tjänst som medarbetare på Röda Korset.

Det är en skrämmande läsning som säger mycket om våra samtidsproblem. Media och etablissemanget drar sig inte för att driva folk som har minsta kritiska åsikt om massinvandringen rakt in i döden. De skäms inte ett ögonblick för att de medverkar till att ta livet av folk.

Media ägnar sig med en viss regelbundenhet åt att förfölja invandringskritiska personer och hoppas på det sättet skicka signaler till andra invandringskritiker om att det kan gå illa om man ifrågasätter massinvandringen eller den agenda som DN och andra medier driver.

Niklas Orrenius påstår att han i kölvattnet av den våg av kritik som riktats mot honom blivit hotad på nätet. Han säger att han har blivit mordhotad.

Det är möjligt att det är sant. Det betyder inte att man ska acceptera hot även om de riktas mot människor som Niklas Orrenius eller Peter Wolodarski. Att folk i ren självbevarelse och under stark ilska hotar sådana som Wolodarski är inte helt förvånande. Det finns tusentals människor i Sverige som blivit uthängda av Bonnierkoncernens medier och som drabbats hårt av sådana uthängningar. Om det finns någon som vill slå tillbaka genom att hota så är det ändå helt fel väg att gå. Men i ett samhällsklimat där medier som DN väldigt systematiskt bedriver kampanjer för att slå sönder Sverige så är det inte konstigt om ganska många blir förbannade. De måste lära sig att tygla sin ilska och bli en del av den alternativa Sverigevänliga folkrörelsen där det finns viktiga uppgifter att utföra, som ger bättre resultat än hot.

Julia Caesar har under flera år på ett disciplinerat sätt visat vilka framgångar man kan få om man tyglar sin ilska och använder pennan istället för svärdet. Hon är ett föredöme för oss alla.

Men det sjuka svenska etablissemanget, som är lika sjukt som etablissemanget i alla totalitära stater, har bestämt sig för att hon är ett hot som nu måste krossas. Peter Wolodarski och Niklas Orrenius har inga bra argument mot Julia Caesar. De kan inte överträffa henne med pennan. Då tar man till andra metoder.

Liksom i varje totalitär stat byter man taktik mot dissidenter man inte kan rå på rent intellektuellt. Man åker hem till dem, trakasserar dem och deras familjer och ser till att de bryts ned. I många länder fängslar man dissidenter, här i Sverige hänger man ut dem med namn och bild så att hela Sverige kan se dem på den offentliga skampåle som media skapat och ofta använder.

Niklas Orrenius är en falsk smilfink. En mycket obehaglig person med klara psykopatiska drag. När han får frågan om varför han tagit kontakt med Julia Caesar så säger han att han vill göra ett reportage om alternativa medier. Han vill prata med Julia Caesar om varför ”hon hetsar mot invandrare och hänger ut människor under anonymitetens skydd”.

maktens-torpeder

Därför har han åkt hem till henne, knackat på hennes dörr och ropat hennes namn. Han hoppades att hon skulle svara och sticka ut huvudet så att fotografen kunde ta en bild och sedan framställa henne som en arg gammal tant, en rasist.

Men Niklas Orrenius är ingen journalist. Han är en torped åt Peter Wolodarski och Bonnierkoncernen och har anställts för att göra det smutsiga hantverk som tidningens ägare inte själva vill göra.

Om Niklas Orrenius var en riktig journalist hade han skrivit ett artigt brev eller mejl till Julia Caesar och frågat om hon ville medverka i en intervju. Ett nej eller inget svar betyder nej.

Men Niklas Orrenius är en del av DN:s nya agendajournalistik där all heder läggs åt sidan för att komma åt vanliga svenskar som inte vill se sitt land ockuperas av miljoner invandrare. Orrenius har blivit en torped åt Bonnierkoncernen där hans uppdrag går ut på att liksom grovt kriminella ”göra hembesök” hos människor man inte gillar.

DN ägnar sig åt en hot- och skamverksamhet vars enda syfte är att tvinga fram en ännu större invandring och försvaga motståndet mot massinvandringen.

Vi ska inte finna oss i det.

Extra anmärkningsvärt är att de journalister som hetsar mot svenska folket döljer sig bakom skyddad identitet. Det vill inte svara på frågor. Inte ens om man ringer till dem svarar de på frågor. De slänger bara på luren. Youtube-kanalen Granskning Sverige som försöker ringa makthavare och journalister får nästan alltid luren i örat när de försöker ställa frågor.