Etikett: niklas orrenius

Julia Caesar kärleksbombades, nu kommer hon igen med full kraft

Efter Bonniers uthängning av Julia Caesar fick hon massor av uppskattning och stöd från alternativa medier som i stort sett mangrant hyllade henne.

Idag skriver hon en ny krönika på Snaphanen som hon avslutar med att tacka alla som stöttat henne:

Till slut vill jag av hela mitt hjärta tacka alla snälla, rara underbara människor som har stöttat mig under den gångna veckan. Tack för alla erbjudanden om att låna hus och lägenheter, tack för erbjudanden att vakta min tomt, tack till vänner som kommer förbi med mat och vänner som stöttar på telefon, tack för mängder av mail, för blommor, vykort och telefonsamtal. Jag är mycket rörd och glad. Jag hade faktiskt inte en aning om att det är så många som läser vad jag skriver. Men nu vet jag, och jag känner mig stark.

Dagens krönika har titeln Rapport från Skampålen.

julia-caesar-snaphanen-png

Julia Caesar fortsätter att skriva krönikor och de kommer att läsas av allt fler. Hon berättar att hon inte han för avsikt att ge upp bara för att gammelmedia använder stalinistiska metoder för att tysta henne.

När journalistdrevet går är det bara vittringen av människoblod som styr flocken. Det spelar ingen roll vilket bytet är eller vilka konsekvenser jakten kan få. Inte en enda journalist förmår stanna upp för en sekunds självständigt tänkande. Det skulle ju kunna spräcka hela storyn.

Ursäkta om jag sviker rollistan i den givna medieliturgin, men jag ställer mig varken vid skampålen eller lägger mig på slaktbänken. Eftersom jag inte spelar med i den föregivna rollen är rubriken på den här krönikan alltså delvis missvisande. Den täcker journalisternas ambitioner men inte de uteblivna konsekvenserna av deras agerande.

Jag beklagar, men liket lever. Det sprattlar och rör sig.

Uppsåtet för skamkören i gammelmedia och deras arma följe ligger i öppen dag: att en gång för alla täppa till truten på mig. Enligt planen borde jag vara tillintetgjord på ett eller annat sätt vid det här laget.

Läs Julia Caesars krönika på Snaphanen och bli en del av den rörelse – eller de rörelser – som försöker försvara Sverige mot de gangsterjournalister som opererar i skydd av sin makt. Julia Caesar visar ett enastående mod och trots sin utsatthet fortsätter hon nu att blogga.

Tack Julia för allt du gör för ditt kära fosterland! Nu är vi fler än någonsin som läser dina texter – och kämpar vidare för att rädda vad som räddas kan av Sverige.

Niklas Orrenius blev galen av att bli kritiserad av Julia Caesar

I dagens DN skriver Niklas Orrenius ihop en text om vad som föregick mötet med Julia Caesar och hur han reagerat på texter från alternativa medier. Fram träder bilder av honom som en lögnare, en agendajournalist med snedvriden verklighetsuppfattning och en person med hämndbehov.

Niklas_Orrenius_julia_caesar

Det är en lång text, över 3 000 ord han har bemödat sig att på ihop för att på bästa läsbara plats i en av landets största tidningar försöka få med sig läsarna i tron att han är saklig och välmenande journalist som vill upplysa allmänheten om den onda rasismen. Han vill också försöka få läsarna att tro att Julia Caesar och alternativa medier huvudsakligen är rasister, farliga människor som ”näthatar” invandare och andra svaga grupper.

Innan vi försöker kommentera hans hatkampanj mot alternativa medier och mot Julia Caesar måste man förstå vad som ligger till grund för hans intresse för just Caesar. Julia Caesar har i många år skrivit krönikor på bloggen Snaphanen.dk som är starkt kritiska till den svenska invandringspolitiken och till aktörerna som försvarar den.

Hennes texter har präglats av saklighet då hon till skillnad från etablerade journalister varit noggrann i sin kontroll av fakta. Hennes udd har riktats mot agendajournalister som Niklas Orrenius och många andra. I februari 2014 skrev hon en längre kritisk text om Niklas Orrenius där hon sammanfattade hans journalistiska arbete så här:

Niklas Orrenius är nämligen en av de politiska aktivister som under täckmantel av journalistik driver Sverige käpprätt åt helvete. Med en kombination av manipulation och guilt by association intar han en av tätplatserna i den pågående åsiktsförföljelsen och skuldbeläggningen av svenska folket.

Från den dagen Orrenius fick läsa att någon för första gången vågade ta heder och ära av honom, avslöjade honom som en simpel människa, började han ruva på hämnden. Han blev helt enkelt galen av att bli kritiserad. Likt människor som inte tål några oförrätter och vill hämnas, inte sällan med hjälp av psykisk terror och hot, skulle Orrenius med hjälp av sitt inflytande som journalist kunna uppnå betydligt större skada. Som torped åt Peter Wolodarski kan han stigmatisera sina offer, hänga ut dem inför hela svenska folket och med hjälp av vännerna inom extremvänstern utsätta offren för permanenta dödshot.

Julia Caesar fortsatte nu att skriva sina krönikor, medan Bonnier i möte med Orrenius lovade de resurser som behövs för att inte bara avslöja hennes identitet utan också för att karaktärsmörda henne och skapa hotbilder så att hon inte kan känna sig säker någonstans. Det är så den bonnierska dramaturgin fungerar. Leta upp, avslöja, skriv massor, demonisera, statuera exempel, skapa hotbilder mot offret, låt offret vrida sig i plågor, låt sedan kriminella vänsterextremister utföra de hot eller brott som Bonnier själva inte vill skylta med, men skriv så att vänstern inspireras till grövre hot mot offret.

Niklas Orrenius ville nu statuera exempel. Han lyckades inte bara ta reda på Julia Caesars identitet, han tog också reda på hennes vanor och fick fram att hon brukade besöka en sommarstuga och vistas där under vissa perioder. Hur han fått reda på allt kring Caesar, kan kvitta. DN har ett nätverk av människor som de kan anlita för nästan vad som helst. Vill de kan de komma på hembesök till vem som helst när som helst, medan de själva gjort sig oanträffbara och har hemliga adresser. Är det inte så som polis andra myndigheter opererar i totalitära stater?

I augusti 2015, skriver Orrenius, att han är på väg till en sommarsuga. Där bor ”pseudonymen Julia Caesar och jag är ganska nyfiken på henne”. Redan här inleder Orrenius sin hämnd. Nu är han på väg till offret som han snart ska slakta, psedonymen som han och Annika Hamrud med hjälp av Bonniermedia ska hänga ut och skända. Det trots att Julia Caesar är sjuklig och fysiskt svag och bara har använt sin lagliga yttrandefrihet för att berätta vad hon tycker om politiken i Sverige. Och det trots att hon har fullt legitima åsikter om svensk invandringspolitik, åsikter som dessutom innebär ett ansvarstagande för Sverige och kritik mot de krafter som vill söndra vårt land.

Orrenius accepterar inte hennes åsikter. Under lång tid har han och andra journalister funderat på hur de ska bemöta henne, men kommit fram till att det inte går. Hon har nämligen rätt i allt hon skriver och vinner sålunda över allt fler på sin sida.

Niklas Orrenius inledningsvis att själv kalla Julia Caesar rasist och lägger ansvaret på någon annan anonym medarbetare på DN.

”En gång var hon en etablerad reporter på DN, känd för sina socialreportage. Hon gav ut böcker om funktionshinder. Sen blev hon rasist, sammanfattar en före detta arbetskamrat.”

Återigen detta stigmatiserande ord. Rasist! Det används frekvent av journalister enbart för att smutskasta invandringskritiker och det används alltid av journalister som saknar bättre argument. Varje gång det används så har den som använder ordet mot någon redan förlorat debatten. När det gäller Julia Caesar så är journalisterna oförmögna att ”ta debatten” med henne. Det hade kunna låta henne publicera en krönika i DN och sedan bemött texten med andra eller bättre argument. Det har inte skett eftersom media under alla år som Julia Caesar skrivit krönikor försökte låtsas som om hon inte fanns.

När Orrenius är på väg till sitt slaktoffer hämtar han styrka från en av hennes krönikor som han har med sig och upprörs av.

Han läser ur texten:

”Den massiva invandringen från låg-IQ-länder i tredje världen förändrar för all framtid mottagarländernas genomsnittliga IQ och därmed också ekonomi, välfärd och på sikt möjligheten att bibehålla ett demokratiskt statsskick.”

Han kommenterar den inte. Han bemöter den inte, men upprörs ändå av den.

Julia Caesars text ger en korrekt bild av vad som sker. Den går inte att säga emot utan att ljuga eller lägga ut dimridåer och försköna verkligheten.

När Niklas Orrenius börjar närma sig sommarstugan tittar han åter ner i några av de texter som Caesar skrivit och läser:

”Efter 45 års massinvandring kan ingen påstå att invandrare från Mellanöstern och Afrika är som vi. I muslimsk kultur är det legitimt att våldta en kvinna om hon inte täcker sig med stora tygsjok.”

Sedan kommer ordet ”rasist” från Orrenius själv. Julia Caesar är enligt honom rasist för att hon kommenterar muslimsk kultur. Orrenius förlorade debatten. Han har inga argument.

Trots att Julia Caesar inte är rasist, ville han ändå veta ”hur hon blev det” och därmed var den första delen av stigmatiseringen fastställd och utförd.

Julia Caesar har nu definierats som rasist. Inte som invandringskriker, inte som författare eller krönikör, inte som något annat än just rasist.

Niklas Orrenius påstår att han vill veta varför hon valde att vara anonym. Om man ställer sig den frågan om en person och verkligen är nyfiken på orsaken så kan man, om man har adressen, skicka ett brev och ställa frågor. Om det inte kommer något svar eller om personen förklarar orsaken i ett svar så bör man respektera det.

Niklas Orrenius har inga så seriösa intentioner utan intalade sig själv att han bör ha ett antal frågor i beredskap för att legitimera sitt ovälkomna hembesök. Det är lättare att slakta någon om man låtsas ha en orsak.

Innan Niklas Orrenius kliver ut bilen utanför Julia Caesars sommarstuga tittar han en sista gång ned på de papper han har med sig och läser för sig själv ytterligare ett stycke ut hennes text:

”Sedan andra världskriget har vi blivit indoktrinerade med den ideologiskt betingade myten att det inte existerar några raser och därför heller inga rasskillnader.”

Nu är Orrenius laddad. Hatet mot Julia Caesar har byggts upp under flera dygns förberedelser. Han läser i hennes texter men fattar ingenting. Han kan inte kommentera eller bemöta en enda rad, bara känna sig chockad över att någon utmanar gängse normer och kulturmarxistiska doktriner.

Hur vågar hon?

Niklas Orrenius kallar henne för ”rasistisk hatbloggare”. Orrenius är hysteriskt upprörd över att någon vågar överträda de politiska gränser som journalister och media har satt upp för att begränsa varje form av invandringskritisk påverkan. Julia Caesar har inte bara kritiserat invandringen, hon har pekat ut politiker och journalister som ligger bakom den och har fräckheten att påpeka att det finns många sanningar som aldrig får diskuteras eftersom Sverige inte är en demokrati utom möjligen på pappret.

Den här kvinnan som dessutom är sjuklig har förmodligen suttit uppe sena kvällar och nätter och kämpat med sina texter, kontrollerat fakta och gjort research så långt det är möjligt. Hon har skrivit och redigerat helt oavlönad och av det enda skälet att inga journalister gör det jobb som hon tvingats göra.

När hennes första bok i ämnet invandringskritik kom ut 2010 skrev Bibliotekstjänsts lektör ned boken. Niklas Orrenius citerar lektören som avslutar sin kritik med att boken är ”extremt onyanserad”.

Hur väl genomarbetade texterna var bryr sig inte Orrenius om. Hur saklig kritiken var mot agendajournalister och politiker bryr sig inte Orrenius om. Han skulle inte klara av att bemöta innehållet på någon enda punkt och den lektör som skrev ned boken måste vara fullkomligt blåst om han inte noterade alla sakliga fakta som boken innehåller.

Boken var dålig för att den innehöll stark kritik mot politiker, media och etablissemang.Och för att den kritiserade massinvandringen.

I själva verket var boken en viktig vägvisare för många invandringskriker, den rönte stor uppskattning och fick beröm långt utanför SD-leden. Utan några andra kanaler än invandringskritiska bloggar fick boken ändå spridning och uppmärksamhet. I vanliga medier teg man om boken och bokens innehåll med något enstaka undantag. Det var när Expressens Ulf Nilsson skrev om den strax efter att den kom ut. Han skrev bl.a.:

Allt detta skriver ”Julia Caesar”, en kvinnlig journalist (eller är det en man?) som valt pseudonym av säkerhetsskäl. Ja: säkerhetsskäl, risken att bli attackerad, kanske mördad. För den som sysslar med frågor av det här slaget är Sverige ett farligt land – lite ofattbart för oss som visserligen växte upp under knappa förhållanden, men ändå i något som på många sätt var en idyll.

Ulf Nilsson förstod att Caesar skulle kunna bli attackerad och även mördad om hon blev offentlig eftersom hennes texter provocerade det liberala och vänsterorienterade etablissemanget som i decennier försökt lägga locket på alla debatter om invandringspolitiken och ägnat sig åt att demonisera invandringskritiker. Man har försökt uppfostra det svenska folket till att börja hata allt svenskt och mest av allt hata alla som ifrågasätter massinvandringen. De ska alltid kallas rasister. De ska alltid hatas, hotas, förföljas och stigmatiseras så långt det är möjligt. De ska framstå som ondsinta trots att de nästan alltid är goda människor som vill sitt land väl.

Niklas Orrenius kallar Julia Caesar för en makthavare och en näthatare. Vilken makt har Caesar i jämförelse med Orrenius? Orrenius arbetar på en av Sveriges största tidningar, är välavlönad och kan ägna sig åt att hata invandringskritiker så mycket han vill. Det ingår i jobbet. Han är dessutom avlönad av Bonnier för att bedriva kampanjer mot invandringskritiker, kampanjer som innebär att man bestämmer sig för att någon ska slaktas, hänger sedan ut personen inför offentligheten och beskriver personen som farlig, rasistisk och full av hat. Julia Caesar har ingen makt alls. Hon kämpar nere i den svenska undervegetationen bland folk som inte får höras i debatter, bland folk som inte vågar eller kan göra sina röster hörda eftersom de riskerar att förlora jobb och inkomster, sitt sociala liv och dessutom utsättas för hot under lång tid framöver.

Niklas Orrenius framställer henne som en ”näthatare”. Innebär det att hon hatar ”nätet”, det enda plats där människor fortfarande kan – eller kunde – uttrycka sina åsikter anonymt. Själva begreppet är idiotiskt och Niklas Orrenius klumpar alltså ihop henne med tvivelaktiga figurer som riktar allvarliga hot mot folk i skydd av sin anonymitet.

Niklas Orrenius kallar Julia Caesar för rasist och näthatare. Och makthavare.

Niklas Orrenius skriver:

Julia Caesar är en makthavare – och en nät­hatare. Från sin anonyma plattform har hon i flera år spridit rasism. Trots sin nyckelroll är hon okänd för de allra flesta svenskar.

Ju mer jag läste av Julia Caesar, desto mer nyfiken blev jag på henne som person. Hennes texter var så oförsonliga, så rasistiska och så oerhört arga.

Minsann! Är det inte i själva verket så att det är en ganska likartad skara människor inom den politiska eliten i Sverige som kallar hennes texter för rasistiska – för att de inte klarar att hantera hennes åsikter. För att de vill tysta henne.

Den 13 september 2014 ringer Orrenius på hennes dörr och vill ställa frågor till henne. Han har också en fotograf med sig. Han har inte skrivit frågorna och skickat dem för att få skriftliga svar utan åker hem till henne. Han vill visa att han ”vet var hon bor”. Han vill liksom våldsvänstern skrämmas genom att göra hembesök.

Det finns många invandringskritiska politiker som fått ”hembesök” som resulterat i sönderslagna fönster, nedsprayade fasader och inbrott där man slagit sönder all inredning. Dessutom utan att myndigheter eller polisen bemödat sig att med kraft motverka, utreda eller gripa förövarna – utom i undantagsfall.

Orrenius upprepar i sin text att Julia Caesar är en ”inflytelserik rasistisk hatbloggare”. Hans hat mot Julia Caesar är gränslöst, inte normalt.

När Orrenius ringer på öppnar hon först dörren. Hon inte visste att Peter Wolodarskis utsände torped stod där och hade för avsikt att skrämma henne. När hon ser vem som ringt på stänger hon dörren, men Orrenius och fotografen stannar kvar en lång stund innan de åker vidare.

Dagen efter hembesöket gjorde Sverigedemokraterna ett succéval och blev Sveriges tredje största parti.

Niklas Orrenius och Peter Wolodarski, hans chef, hade inte på något sett gett upp tanken att skända den gamla damen genom att hänga ut henne som rasist. Ett år senare knackar Orrenius och hans fotograf på dörren till hennes sommarstuga. De smyger runt huset och ser henne sitta i telefon. De vinkar åt henne genom fönstret. Orrenius ställer sig utanför fönstret och skriker frågor åt henne.

Det trots att han vet att hon vill vara ifred och att han kunde skriva brev om han hade frågor. Men jakten på den anonyma bloggerskan var inte slut. Bonnier ger aldrig upp när de fått korn på en fiende till deras agenda. Offret ska slaktas. Ingen ska våga kritisera invandringspolitiken på ett så systematiskt sätt som Julia Caesar har gjort. Ingen!

Julia Caesar bestämmer sig senare för att berätta om hembesöket i en krönika som hon kallade Mardrömmen. Den publicerades på Snaphanen.dk söndagen den 29 augusti 2015, alltså för precis en vecka sedan.

Där återgav hon hela händelseförloppet och publicerade även innehållet i några lappar som Orrenius hade lämnat efter sig i försök att få kontakt med Caesar. Även hans telefonnummer.

Orrenius får då ta emot flera samtal från folk som är upprörda över tilltaget att trakassera och hota Caesar. Han får sin adress publicerad av någon som uppmanar andra att göra hembesök hos honom.

Det finns goda skäl att tro att de flesta som ringde var sakliga men upprörda över Orrenius’ tilltag och att de inte varit det minsta hotfulla. Hot ska aldrig förekomma i något sammanhang, men det finns många som känner sig svårt förtrycka och inte kan besinna sig när makten sätter sig på dem. Säger man till dem att använda pennan istället för svärdet svarar de med att ”se hur det går, de hänger ut och förföljer folk i stället för att bemöta dem i tal och skrift, vad tjänar det till att besinna sig när Sverige är en totalitär stat där makthavare jagar småfolket som vargar jagar får eller kaniner.”

Niklas Orrenius beklagar sig över att Julia Caesar lade ut hans telefonnummer på bloggen. Den lilla människans enda motmedel mot makten var att berätta om hembesöket och tala om för sin läsare hur det gick till, vad Orrenius skrev på lapparna och hur han ville bli kontaktad.

Själv har Orrenius inga skrupler. Vad var krönikan om Orrenius´ besök i jämförelse med den maktutövning som han ägnar sig åt när han inför hela svenska folket skändar Julia Caesar, kallar henne rasist och näthatare.

Möjligen förvånad blev Orrenius över det massiva stöd som Julia Caesar fick från i stort sett samtliga alternativa bloggar och nättidningar. Hon fick omgående stöd och enligt uppgift lästes krönikan Mardrömmen av 300 000 personer på Snaphanen.

Redaktionen på DN valde att inte nämna Julia Caesars riktiga namn, men skadan var redan skedd av Expressen och Annika Hamrud som stod för den delen av den bonnierska kampanjen mot Julia Caesar. Att DN inte publicerade namnet var ”mot bakgrund av den senaste veckans upptrissade och giftiga debattklimat”.

Efter Expressens hatartikel fortsatte ett stort antal tidningar inklusive vänstermedia att hänga ut henne med sitt riktiga namn och framställa henne som ”sjuk”.

Vänsterdebattören Ulf Bjereld som flitigt anlitas i TV och radio publicerade som sin blogg uppgifter om Caesars sjukdomar. Gävle Dagblad skryter med att det är en lärare från Gävle, Annika Hamrud, som avslöjat Julia Caesar identitet. I ”TV-dags” kallas hon för ”rasist-haverist etc, etc.

Relaterat:

Mardrömmen, krönika av Julia Caesar

Nu röjer även Sveriges radio Julia Caesars identitet

Bonnier gav Expressen uppdaregt att försöka ta död på Julia Caesar

Niklas Orrenius är ingen journalist….

Han hotar Julia Caesar efter Expressens hembesök

Julia Caesar om Niklas Orrenius

Julia Caesars hemsida där alla hennes krönikor finns

Snaphanen

Expressen vill att Julia Caesar ska mördas

Nej, nej, nej, utropar många genast i protest, det kan inte vara möjligt att journalister är så ondskefulla.

Inte?

Expressen och många andra tidningar har i decennier valt att tiga om alla de brott som svenskar tvingats utstå av i spåren av en mångkriminell invandringspolitik. Det bryr sig inte om hur mycket svenska folket drabbas av massinvandringen. Det ser snarare ut som om de njuter av att se svenskar mördas och våldtas när de fortsätter att försvara en politik som leder till ännu fler övergrepp mot svenska folket.

Det är ganska uppenbart att kretsarna kring den ”antirasistiska” rörelsen drivs av ett sjukligt hat mot svenskar. De vill inte ha debatter om invandringen, de vill bara sprida hat och åter hat mot alla som ogillar massinvandring. Målet är att slå sönder det svenska Sverige.

Julia Caesar har skrivit hundratals krönikor som media under flera års tid hade kunna gå i polemik mot. Men man gjorde inte det eftersom man inte kunna besegra Julia Caesar i debatter. Hon har nämligen fullkomligt rätt i det mesta, om inte allt, hon skrivit.

Hatet mot henne har under åren växt eftersom hon varit läst av och nått ut till så många trots att hennes krönikor publicerats på en dansk blogg utanför mainstream media.

För fem år sedan omnämndes Julia Caesar i Expressen av journalisten Ulf Nilsson. Han skrev då att Julia Caesar tvingats vara anonym för att undvika risken att bli mördad.

Ulf Nilsson skrev:

Allt detta skriver ”Julia Caesar”, en kvinnlig journalist (eller är det en man?) som valt pseudonym av säkerhetsskäl. Ja: säkerhetsskäl, risken att bli attackerad, kanske mördad. För den som sysslar med frågor av det här slaget är Sverige ett farligt land – lite ofattbart för oss som visserligen växte upp under knappa förhållanden, men ändå i något som på många sätt var en idyll.

ulf-nilsson-julia-caesar

Stämningarna i landet har med medias hjälp blivit sådana att en invandringskritiker, särskilt en skicklig och tongivande skribent, kan bli utsatt för grova brott enbart för sina åsikters skull.

Ulf Nilsson kände väl till den aggressivitet som finns i vissa liberala och vänsterextrema kretsar. Därför drog han slutsatsen han hon skulle kunna mördas.

Idag har Expressen raderat Ulf Nilssons text.

När Expressen bestämde sig för att hänga ut Julia Caesar visste man mycket väl vad som skulle kunna drabba henne. Innerst inne önskade säkert Annika Hamrud, Niklas Orrenius, Peter Wolodarski och Thomas Mattsson att någon eller några skulle ta henne av daga. Annars hade de inte behövt hänga ut henne med sitt rätta namn. Medan de själva bor på hemlig adress och vill vara oåtkomliga för andra väljer de att hänga ut någon som är handikappad och med stor risk för sitt liv ändå valt att skriva krönikor om sin samtid och de problem som drabbat Sverige.

När Niklas Orrenius efterlyste någon som kunde hjälpa till med att skaffa fram Caesars adress fick han flera svar som tydde på att det verkligen finns folk därute som vill döda henne.

twitterhot-mot-julia-caesar

Orrenius och Hamrud, liksom Wolodarski och Mattsson vet mycket väl att deras vänner inom den kriminella extremvänstern gärna vill se blod flyta. De har aldrig haft några som helst invändningar mot våldsvänsterns härjningar, de har aldrig upplyst sina läsare om hur de själva samarbetar med vänstern eller hur mycket hot och hat som sprids mot invandringskriker.

Att Julia Caesar föredrar att skriva anonymt är självklart. Nu när hennes anonymitet är avslöjad fortsätter vänstern med sina hot och sitt hat mot henne. Det kommer inte att upphöra förrän vi får bort avarter inom media som Bonnierpressen, statstelevisionen och andra.

Relaterat:

Bonnier gav Expressen uppdraget att försöka ta död på Julia Caesar.

Expressens publicering ökar polariseringen

Värdegrunden skördar liv (samma text även här)

Guldspaden åt Hamrud?

Expressen och dess anonyma fotsoldater

Bonnier gav Expressen uppdraget att försöka ta död på Julia Caesar – nu hängs hon ut.

Idag bröt Bonniermedia genom en ny vall. Tidigare har man hängt ut massor av anonyma skribenter som haft invandringskritiska åsikter. Utan minsta hänsyn till just någonting har man bedrivit kampanjer som går ut på att försöka störta invandringskritiker i fördärvet, tvinga dem att tystna, tvinga dem att pudla eller göra avbön eller räkna med att bli offentligt uthängda – som om de vore grova brottslingar.

julia-caesar-barbro-joberger
Den ondskefulla tidningen Expressen och Annika Hamrud hetsar mot en god kvinna som älskar sitt land. Läs om Annika Hamruds lögner här.

Eftersom nästan ingen gör avbön från sina åsikter så hängs de ut som kriminella. Intressant att notera är att grovt kriminella ofta skyddas, särskilt om de är invandrare. Media – och ofta även polisen – lämnar nästan aldrig ut signalement på brottslingar med invandrarbakgrund. De vill inte att den svenska allmänheten ska få veta vad som händer bakom kulisserna i det egna landet.

Däremot hänger man ut invandringskritiker. Bonnierkoncernen ser på invandringskritiker som sabotörer mot deras agenda. Bonnierkoncernen ser på invandringskritiker som större hot än mördare, rånare, våldtäktsmän och andra grovt kriminella.

Att ifrågasätta massinvandringen är det värsta brott en svensk kan begå. Att dessutom ifrågasätta medias agenda eller kritisera journalister som älskar att hänga ut och förfölja invandringskritiker är ännu värre. Sådana människor vill Bonnierkoncernen ta livet av.

Bonnierkoncernen skyr inga medel. Man hängde ut den sjuke sverigedemokraten Stellan Bojerud och spred lögner om honom. Han avled i somras i sviterna av sina sjukdomar, men vem vet om medias hetskampanjer skyndade på hans död.

En kvinna från Röda Korset hängdes ut som rasist och tog livet av sig efter alla problem som drabbade henne. Det finns många fler exempel.

Nu är drevet igång mot en av Sveriges skarpaste pennor – Julia Caesar. Hon var varit förföljd en tid i sitt hem när journalister har knackat på och skrikit åt henne att öppna, samtidigt som de stått redo med en kamera för att kunna ta foto och publicera det. Peter Wolodarski på Dagens Nyheter och familjen Bonnier som äger tidningen ligger bakom detta. De har bestämt sig för att med alla medel jaga fram den invandringskritiske hjälte som under flera år varit en nagel i ögat på de landsförrädare som styr Sverige.

Julia Caesar är handikappad och sjuklig. Just hennes fysiska svaghet gör henne till en måltavla. Man räknar med att hon förhoppningsvis ska dö om man hänger ut henne. Man vill se henne lida och vrida sig i plågor när Bonnier står där och bildligt talat sticker kniven i henne gång på gång, djupare och djupare. Julia Caesar ska plågas, hon ska torteras för hon är en fiende till galningarna som styr landet.

Ingen ska få sätta käppar i hjulet för Bonniers framfart och hetskampanjer mot invandringskritiker. Ingen ska få störa agendajournalisternas arbete med att förstöra det svenska Sverige. INGEN!

Kommer ni ihåg Jim Olsson? När Expressen ringde på hans dörr för att han skrivit invandringskritiska texter anonymt, så bad han dem fara åt helvete. Han blev en hjälte och ett föredöme som visade hur vi andra vill att journalisterna ska behandlas. De ska fara åt helvete! Men alla invandringskritiker är inte starka och tuffa. De flesta har inte råd att vara tuffa eftersom de tar risker varje dag.

Julia Caesar är en godhjärtad svensk kvinna som älskar sitt fosterland och uppenbarligen är beredd att dö för det. Hon har varit anonym länge för att kunna utöva sin gärning ostörd. Liksom många konstnärer behöver vara i fred för att kunna skapa stor konst, har Julia Caesar försökt vara i fred för att kunna formulera sina stora och viktiga konstverk, de välformulerade och viktiga invandringskritiska texterna.

Hon försökte – och försöker – med pennans hjälp väcka folk till insikt om vad som händer med vårt land. Hon gillar inte den här utvecklingen. Vi är många som delar hennes åsikter i stort och just idag när hon har blivit uthängd skänker vi många extra varma tankar till henne.

Julia Caesar är en hjälte, en gigant och kan på många sätt jämföras med andra dissidenter som mist heder eller liv när ett sjukt samhälle släppt lös sina vakhundar.

Hon kan på många sätt jämföras med dissidenten Aleksandr Solzhenitsyn som försökte kritiserade det totalitära systemet i Sovjetunionen. Hans texter var i stort sett förbjudna och liksom Julia Caesar levde han under stark press. Solzhenitsyn skrev texter som upprörde makthavarna och han tvingades sitta i fängelse. Julia Caesar betraktas som en paria av de svenska makthavarna och i stället för fängelse döms hon till evig skampåle genom uthängning där man förtalar henne och påstår att hot ”hetsar mot invandrare”, vilket enligt makten i Sverige är ett brott värre än mord, ja värre än massmord.

Aleksandr_Solzhenitsyn_1974crop
Solzhenitsyn var också en dissident

Hon kan också jämföras med Giordano Bruno som hade en del egna åsikter om universum och blev utsatt för inkvisitionen, hölls fången i åtta år och avrättades på ett kättarbål den 17 februari 1600. Hans brott var att han hade tänkt tankar som var klokare och närmare sanningen än den då rådande världsbilden.

Man kanske kan jämföra henne med Axel von Fersen. Han mördades av en pöbelhop i Gamla stan i Stockholm 1810 efter ett falskt rykte om han skulle ha varit orsaken till den danska prinsen Karl Augusts död och att Fersen kanske mördat honom. När Fersen kom till Gamla stan släpades han ut på gatan, stenades och misshandlades till döds inför soldater från Svea Livgarde som inte lyfte ett finger för att rädda honom. Det var ett sjukt samhälle som tog död på honom. Idag står han staty vid Steninge slott utanför Sigtuna.

Man kanske kan jämföra henne med de kvinnor som under 1600-talet brändes på bål i Sverige då de antogs vara häxor. 300 personer avrättades i Sverige under åren 1668-1676 för att de antogs vara häxor. Det var ett sjukt samhälle som dödade dem.

Man kanske kan säga att hon är en kvinnlig och fredlig version av Engelbrekt Engelbrektsson som på sin tid mobiliserade bönder mot förtryckare.

Det finns mycket gott man kan kan säga om Julia Caesar. Inte ett ont ord går det att fälla om denna fantastiska kvinna som berikat Sverige med så många värdefulla texter och tankar.

I dag har vi också ett sjukt samhälle, men det ser annorlunda ut. Mitt framför ögonen på oss finns de ondskefulla krafterna. De finns i media, de finns i etablerade organisationer som publicistklubben och andra klubbar för inbördes beundran där avvikare hånas, förtalas och bekämpas.

De ondskefulla människorna är chefredaktörer på våra stora tidningar, de äger media, de är placerade på viktiga positioner i samhället för att hålla rent från varje form av kritik mot det rådande systemet. De är pressombudsmän, de är polischefer, de är chefer på alla statliga verk, de är samhällets vakhundar som ska slå ned varje form av opposition. De kontrollerar statstelevisionen och riksradion och tillsätter rader av liberala och vänsterextrema individer vars enda uppgift är att propagera för statens sjuka politik och motarbeta all opposition.

Vi, folket, ska tvingas ned på knä och be om ursäkt eller tvingas upprepa deras mantra om hur berikande och bra massinvandring är och hur bra det är att Sverige befolkas och på sikt tas över av andra folkslag. Om vi inte lyder straffas vi.

De – journalisterna – som är samhällets vakthundar kunde lika gärna vråla ”Död åt svenskarna”, för det är vad de önskar. De vill se oss dö. Journalisternas uppdrag är att förfölja alla oppositionella, typ Sverigedemokrater och deras likasinnade, och helst skicka bort dem från arbetsmarknaden eller in på psykakuten efter att ha stressats sönder – eller rakt in i döden.

Uthängningen av Julia Caesar ska aldrig glömmas. Visserligen har många andra hängts ut som har fått lida svårt, men uthängningen av Julia Caesar har en större symbolisk betydelse eftersom hon varit och är populär i breda lager, även hos sådana som ännu inte tagit steget att börja rösta på SD.

Det som tagit steget att rösta på SD och dessutom upptäckt den just beskrivna samhällsrötan får en ganska klar bild av hur samhället fungerar och hur totalitärt det egentligen är.

Sverige är ingen demokrati och har inte varit det sedan massinvandringen påbörjades bakom ryggen på folket där makthavarna bluffat år efter år för att kunna genomföra sin agenda.

När Julia Caesar – en av många – avslöjade bluffen blev hon utsatt för samma behandling som andra dissidenter har blivit.

Julia Caesar representerar det goda, Bonnierkoncernen och statsapparaten som den ser ut idag representerar ondskan. Däremellan finns folket som till stor del är vilsna och inte riktigt vet vem de ska tro på.

Efter uthängningen av Julia Caesar hoppas vi att fler fattar hur genomruttet det svenska etablissemanget är.

Men det räcker inte med att fatta!

Fler måste AKTIVERA sig och GÖRA något KONKRET! Gå med i något parti eller någon organisation, börja samarbeta med någon blogg eller skapa egna nätverk. Gör något! Skicka pengar till invandringskritiska organisationer! GÖR NÅGOT!

Annika Hamrud

Texten i Expressen och lögnerna i texten skrevs av Annika Hamrud, som tillhör nätverket kring den vänsterextrema hatsajten Expo. Hamrud blev i ett annat sammanhang uppringd av Granskning Sverige som ställde henne mot väggen om varför hon ständigt sätter etiketter på människor. Liksom andra journalister slutade det med att hon slängde på luren och inte ville svara på frågor.

Sverigedemokraten Joakim Larsson recenserade 2010 Annika Hamruds och hennes sambo Elisabeth Qvarfordts bok ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna” där hatet mot svenskar framstår som ganska tydligt.

Roger Sahlström så Fnurra.com skriver att det är viktigt att fortsätta granska Annika Hamrud och Niklas Orrenius efter ”de är med i en rörelse som aktivt arbetar för att ta kål på folk … Orrenius och Hamrud har makten att sätta igång drev mot människor. Vilket de är väl medvetna om. De försöker nu spela oskyldiga. Vilket de inte är. Ingen i pkmedia är oskyldig.”

Sahlström har helt rätt.

När Annika Hamrud skulle bli lärare i journalistik skrev en förtvivlad bloggare:

”Ytterligare en pusselbit faller på plats i det kroniska mysteriet varför svensk media ser ut som den gör. Annika Hamrud, en av godhetsindustrins främsta verklighetsfrånvända förespråkare och känd sedan tidigare bland annat för sina fantasifulla påhitt, ska nu alltså utbilda våra blivande journalister på JMK. Vidare kommentarer är överflödiga.”

Annika Hamrud har nu säkrat sin framtida lön och kommer inte bara att få sitta i TV-soffor som ”expert”, hon kommer att belönas med mängder av uppdrag av statsmedia, av Bonniermedia, av andra ondskefulla instanser som vill ta död på det svenska folket.

Thoralf Alfsson skriver om uthängningen:

”Inte en enda gång i Expressens historia har man tagit upp någon av de ca 200 krönikor som Julia Caesar publicerat under ca 5 års tid, inte heller en enda artikel om de böcker hon publicerat. Alla förstår säkert varför! Expressen och Tomas Mattsson har varit livrädda för att ge Julia Caesar publicitet! Inte en enda gång har Expressen bemött Julia Caesars krönikor på nätet. Trots att de väckt stor uppmärksamhet och intresse i sociala medier. Nu har Expressen identiteten och då låter man drevet gå! Ynkligt av Tomas Mattsson.”

Bloggen Motpol erbjöd sig att hjälpa Julia Caesar om hon har problem. Det är storsint av dem. Vi är nog många som skulle vilja göra något för henne om vi kunde.

Avpixlats Mats Dagerlind skriver: ”I vad som endast kan beskrivas som en ren vendetta för att ha blivit beslagen med sitt ofredande av Julia Ceasar, har Hamrud nu i boulevardtabloiden Expressen hängt ut Julia Ceasar med namn och bild och författat ett lågsinnat karaktärsmord där inte ens JC:s sjukdomshistorik lämnas ifred.”

Fria Tider skriver: ”Huruvida Expressen genom detta kommer att hetsa fram trakasserier mot den 70-åriga kvinnan återstår att se. Sverige har dock en mycket livskraftig extremvänster, vars mest kända kriminella personer står på Expressens och Dagens Nyheters lönelista.

Efter Expressens stora uthängning av invandringskritiker 2013 detonerade någon en sprängladdning vid dörren till en av de utpekade personerna, som var lokalpolitiker för Sverigedemokraterna.”

Några som hittills idag skrivit om uthängningen av Julia Caesar:

Fria Tider – Hänger ut Julia Caesar

Motpol – Om Expressens senaste övertramp

Avpixlat – Annika Hamrud och Expressen hänger ut Julia Caesar

Avpixlat – Expressen öppnar Pandoras box

Sockerbitar – Konsten att gräva sin egen grop

Thoralf Alfsson – De goda hatarna

Snaphanen.dk kommenterar uthängningen

På bloggen Aktualia kan du hitta länkar till många av Julia Caesars krönikor.

Böcker av Julia Caesar:

Landet som försvann

Världsmästarna

Fler ministrar borde gråta

Tips! Här är några andra bloggar du kan läsa:

Affes statistikblogg

Avpixlat

Cornelia Dahlberg

Dag Öhrlund blogg

Deulf

Dispatch International

Exponerat

Fria Tider

Granskning Sverige

Jan Millds blogg

Marika Formgrens blogg

Mörkläggning

Motpol

Myter om invandringen

Nya Dagbladet

Nya Tider

Nyheter idag

Red Ice creations

Snaphanen

Tanja Bergkvists blog

Tino Sanandaji

Niklas Orrenius är ingen journalist – han är en torped åt Peter Wolodarski

Niklas Orrenius åkte på uppdrag av Peter Wolodarski – vilket är viktigt att påpeka – hem till skribenten Julia Caesar och försökte tvinga ut henne ur sitt hus för att kunna ta foto på henne och därtill tvinga henne att besvara ett antal frågor som han ville ställa. Han ville bildligt talat trycka upp henne mot väggen.

Efter att Julia Caesar berättade om de otrevliga besöken från DN-journalister försöker journalisterna nu tona ned betydelsen av sina besök, som är mer att betrakta som hemfridsbrott än försök att få en intervju.

Alla vet att Julia Caesar skriver under pseudonym och vill vara anonym. Det innebär att hon vill vara i fred från ovälkomna besök och förfrågningar och vill leva ett så normalt liv som möjligt, men samtidigt kunna skriva krönikor eller böcker då och då.

I ett normalt samhälle hade detta respekterats. Alla invandringskritiker respekterar sådan anonymitet eftersom de vet att ofrivillig offentlighet kan drabba invandringskritiker mycket hårt.

Dagens Nyheters journalister vet också det. De vet att en uthängning av en invandringskritiker innebär svårartad stigmatisering. Det är en ren inkvisition.

Svenska medier använder sig av sådana metoder i försök att tysta den Sverigevänliga opinionen. Det var inte så länge sedan Expressen hängde ut ett antal invandringskritiska personer som försökt vara anonyma på nätet. Många av dem fick efter det stora problem.

Julia Caesar har i en krönika berättat om hur en svensk kvinna drevs till självmord efter att först ha blivit utpekad som rasist och sedan blev av med en tjänst som medarbetare på Röda Korset.

Det är en skrämmande läsning som säger mycket om våra samtidsproblem. Media och etablissemanget drar sig inte för att driva folk som har minsta kritiska åsikt om massinvandringen rakt in i döden. De skäms inte ett ögonblick för att de medverkar till att ta livet av folk.

Media ägnar sig med en viss regelbundenhet åt att förfölja invandringskritiska personer och hoppas på det sättet skicka signaler till andra invandringskritiker om att det kan gå illa om man ifrågasätter massinvandringen eller den agenda som DN och andra medier driver.

Niklas Orrenius påstår att han i kölvattnet av den våg av kritik som riktats mot honom blivit hotad på nätet. Han säger att han har blivit mordhotad.

Det är möjligt att det är sant. Det betyder inte att man ska acceptera hot även om de riktas mot människor som Niklas Orrenius eller Peter Wolodarski. Att folk i ren självbevarelse och under stark ilska hotar sådana som Wolodarski är inte helt förvånande. Det finns tusentals människor i Sverige som blivit uthängda av Bonnierkoncernens medier och som drabbats hårt av sådana uthängningar. Om det finns någon som vill slå tillbaka genom att hota så är det ändå helt fel väg att gå. Men i ett samhällsklimat där medier som DN väldigt systematiskt bedriver kampanjer för att slå sönder Sverige så är det inte konstigt om ganska många blir förbannade. De måste lära sig att tygla sin ilska och bli en del av den alternativa Sverigevänliga folkrörelsen där det finns viktiga uppgifter att utföra, som ger bättre resultat än hot.

Julia Caesar har under flera år på ett disciplinerat sätt visat vilka framgångar man kan få om man tyglar sin ilska och använder pennan istället för svärdet. Hon är ett föredöme för oss alla.

Men det sjuka svenska etablissemanget, som är lika sjukt som etablissemanget i alla totalitära stater, har bestämt sig för att hon är ett hot som nu måste krossas. Peter Wolodarski och Niklas Orrenius har inga bra argument mot Julia Caesar. De kan inte överträffa henne med pennan. Då tar man till andra metoder.

Liksom i varje totalitär stat byter man taktik mot dissidenter man inte kan rå på rent intellektuellt. Man åker hem till dem, trakasserar dem och deras familjer och ser till att de bryts ned. I många länder fängslar man dissidenter, här i Sverige hänger man ut dem med namn och bild så att hela Sverige kan se dem på den offentliga skampåle som media skapat och ofta använder.

Niklas Orrenius är en falsk smilfink. En mycket obehaglig person med klara psykopatiska drag. När han får frågan om varför han tagit kontakt med Julia Caesar så säger han att han vill göra ett reportage om alternativa medier. Han vill prata med Julia Caesar om varför ”hon hetsar mot invandrare och hänger ut människor under anonymitetens skydd”.

maktens-torpeder

Därför har han åkt hem till henne, knackat på hennes dörr och ropat hennes namn. Han hoppades att hon skulle svara och sticka ut huvudet så att fotografen kunde ta en bild och sedan framställa henne som en arg gammal tant, en rasist.

Men Niklas Orrenius är ingen journalist. Han är en torped åt Peter Wolodarski och Bonnierkoncernen och har anställts för att göra det smutsiga hantverk som tidningens ägare inte själva vill göra.

Om Niklas Orrenius var en riktig journalist hade han skrivit ett artigt brev eller mejl till Julia Caesar och frågat om hon ville medverka i en intervju. Ett nej eller inget svar betyder nej.

Men Niklas Orrenius är en del av DN:s nya agendajournalistik där all heder läggs åt sidan för att komma åt vanliga svenskar som inte vill se sitt land ockuperas av miljoner invandrare. Orrenius har blivit en torped åt Bonnierkoncernen där hans uppdrag går ut på att liksom grovt kriminella ”göra hembesök” hos människor man inte gillar.

DN ägnar sig åt en hot- och skamverksamhet vars enda syfte är att tvinga fram en ännu större invandring och försvaga motståndet mot massinvandringen.

Vi ska inte finna oss i det.

Extra anmärkningsvärt är att de journalister som hetsar mot svenska folket döljer sig bakom skyddad identitet. Det vill inte svara på frågor. Inte ens om man ringer till dem svarar de på frågor. De slänger bara på luren. Youtube-kanalen Granskning Sverige som försöker ringa makthavare och journalister får nästan alltid luren i örat när de försöker ställa frågor.

Peter Wolodarski bedriver klappjakt på invandringskritiker

Peter Wolodarski bedriver något som kallas agendajournalistik. Han använder på uppdrag av Dagens Nyheters ägare tidningen för att skynda på förstörelsen av Sverige genom att propagera för fortsatt eller ökad massinvandring samtidigt som han vill tysta invandringskritiker genom att hota dem med åtal eller hänga ut dem.

Den som kritiserar Wolodarskis agenda som går ut på att förstöra Sverige i ännu snabbare takt ska stoppas med hjälp av lagstiftning.

Medan Wolodarski strävar efter att begränsa yttrandefriheten kraftigt arbetar han för att göra livet surt för invandringskritiker. En av de främsta invandringskritiska skribenterna är signaturen Julia Caesar som brukar publicera sina krönikor på Snaphanen.dk.

I dagens krönika (30 augusti 2015) berättar hon om de trakasserier hon utsatts för hot från Dagens Nyheter. Hela texten finns att läsa här, men vi återger den i sin helhet eftersom den är så viktig.

julia-caesar

Man svänger in på en liten skogsväg och kör cirka 100 meter. Det ligger ett hus där, omfamnat av skog med höga tallar och granar. Huset är litet med en liten trädgårdstäppa på framsidan där träden redan fäller sina löv och blommorna dör i den ihållande torkan. I det lilla huset bor jag. Stugan långt ute i glesbygden är mitt fritidshus. Min oas. Hit kommer nästan ingen. Det är långt till vänner och familj. Här kan jag arbeta i lugn och ro. Det vill säga: här trodde jag att jag skulle kunna sitta och arbeta i lugn och ro.

Lugnet har förvandlats till en mardröm
Men det lugn jag behöver har förvandlats till en mardröm. Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig. De vill få mig att sluta skriva genom att trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.
Förföljelsen har pågått i ett år. Jag har nått en gräns, jag tänker inte finna mig längre. Det här är min berättelse om vad media och mina kolleger är kapabla till för att få tyst på en obekväm skribent. Dagens Stasi finns där man minst anar det. Sök och du skall finna. Eller bli uppsökt och se sanningen om den “fria och oberoende” pressen.

Jag skriver under pseudonym för att skydda barn och barnbarn
När jag våren 2010 börjar skriva krönikor på Snaphanen gör jag efter noggrant övervägande ett val som går på tvärs med den journalistiska regel som har varit självklar för mig i hela mitt yrkesverksamma liv – den regel som säger att man ska stå för det man skriver med sitt namn.

Jag väljer att skriva under pseudonym. Jag våndas över valet, men jag vet vilka krafter som är i rörelse därute. Jag måste skydda mina barn och barnbarn. Mina allra käraste.

Vi har ett mycket ovanligt namn. Vi är ensamma om vårt namn i hela landet. I en värld där alla personuppgifter ligger öppna på nätet gör det oss fruktansvärt sårbara. Mina barnbarn är ännu små. Om någonting skulle hända dem eller mina barn skulle jag aldrig förlåta mig själv.

För mig är yttrandefriheten helig
Mitt andra skäl att skriva under pseudonym är min vetskap om vad islamistiska extremister och våldsgrupperingar som AFA och Revolutionära Fronten är kapabla till. Jag är visserligen gammal men vill gärna få behålla huvudet några år till.
Skulle jag ha gjort samma val 2010 om jag vetat vad jag vet fem år senare? Skulle jag ha skrivit “Världsmästarna”, “Fler ministrar borde gråta”, “Landet som försvann”? Skulle jag ha skrivit 200 politiska krönikor? (Detta är den 201:a).
Svaret är ja. För mig är yttrandefriheten helig. Den är inskriven i Sveriges grundlag, och jag är beredd att dö för den. Demokratin står och faller med yttrandefriheten. Ett tystat folk är ett folk som har kapitulerat. Ju mer frustrerad jag blir över hur mina kolleger utelämnar, mörklägger och ljuger för sina läsare/lyssnare/tittare, desto mer besluten blir jag att berätta det de utelämnar.

“De är som förprogrammerade zombies”
Marcus Birro beskriver journalistkåren lysande i en text på Det Goda Samhälletbirro

“De ser på sig själva och tidningarna de jobbar på som helt och hållet oersättliga demokratiska stöttepelare och som sina alldeles egna sandlådor där ingen jävel med avvikande ingångar till livet ska få ta allt för stor plats.”

“De gör allt i grupp. De är som förprogrammerade zombies som går dit alla andra går. De hatar och älskar i grupp. De tycker som alla andra. De föraktar som kollegorna föraktar. De som borde vara demokratins garanter och förkämpar har blivit en helt egen liten elit som är livrädd för det de svor att avslöja och beskriva; nämligen sanningen.”

Marcus Birro är inte journalist, han är en utanförstående som just därför ser med klara ögon på journalistkollektivet. Med flera decenniers erfarenhet av media kan jag bara instämma.

När började journalisterna bekriga sitt eget folk?
Hur blev det så här? När började journalisterna svika sitt uppdrag att granska makten och istället smälta ihop med den politiska makten? När kröp de upp och gosade in sig som knähundar i maktens knä? När började journalisterna svika, vilseleda, bedra och bekriga sitt eget folk?

När jag började arbeta som journalist i slutet av 1960-talet var det annorlunda. När började det gå snett? När blev journalisterna maktspelare på politikernas planhalva? När började de granska folket åt makten? Frågan gnager oupphörligt i mig, men jag har svårt att hitta ett svar. Var det på 1980- eller 90-talet? Jag känner många pensionerade journalister som precis som jag känner sig helt främmande inför dagens journalistik. Vi förstår inte vad som pågår, vi avskyr det, vi är ständigt förbannade. Ibland säger vi till varandra att vi är glada för att vi är så gamla att vi ska dö snart. Det land vi föddes, levde och arbetade i finns inte längre.

Annika Hamrud vill ha mina kontaktuppgifter
Det första som händer är att en av mina vänner – låt mig kalla henne B – blir uppringd av frilansjournalisten Annika Hamrud. Hamrud har via efterforskningar på B:s gamla arbetsplats tagit reda på att B och jag är goda vänner. Hon vill ha ut mina kontaktuppgifter. B vägrar naturligtvis att lämna ut dem. Det är den 27 augusti 2014, och B blir mycket förvånad över samtalet.
Annika-Hamrud-455x455
Annika Hamrud berättar för B att hon tillsammans med en annan person (“vi”) har åkt ut till den förort där jag bor och ringt på min lägenhetsdörr. Jag är inte hemma. Hon har då frågat runt bland mina grannar var jag kan befinna mig.

Jag känner inte Annika Hamrud
Den 30 augusti skickar Annika Hamrud ett SMS till min vän B:

“Jag fick aldrig något svar från XX. Det komplicerar saker tyvärr.”

Jag känner inte Annika Hamrud. Jag har aldrig haft någon kontakt med henne. Jag förstår inte vad hon vill mig. Av uppgifter på nätet framgår att hon tidigare har arbetat på Dagens Nyheter men nu är frilansjournalist. Hon är också HBTQ-aktivist och har tillsammans med sin fru Elisabet Qvarford gett ut en bok om Sverigedemokraterna på queerförlaget Normal.

Det ska dröja ett halvår innan Annika Hamrud hör av sig igen.

Besök av Niklas Orrenius dagen före riksdagsvalet
Lördagen den 13 september 2014. Det är dagen före riksdagsvalet. Vädret är strålande. Luften är så där glasklar som den bara är i september. Jag har badat i havet varje dag hittills, men i dag måste jag arbeta. Klockan är 15.55. Jag har nyss druckit eftermiddagskaffe ute i solskenet och sitter i stugan och skriver på en krönika som jag ska lämna manus till några timmar senare.

Då knackar det på dörren. Jag tror att det är en väninna och öppnar dörren. Därutanför i min trädgård står DN-journalisten Niklas Orrenius och en fotograf. Båda ler breda inställsamma leenden.

– Är det XX? frågar Orrenius.
– Ja.
– Jag heter Niklas Orrenius.
– Ja, jag känner igen dig, säger jag.
Jag har sett bild på honom i tidningen.

Gränsen för hemfridsbrott är tröskeln
Han frågar om jag har tid att prata en stund. Jag säger nej och smäller igen dörren. Jag är så chockad att jag glömmer att ta ur nyckeln. De kan hur lätt som helst vrida om den och tränga sig in i huset. Det gör de inte. De är antagligen väl medvetna om att gränsen för hemfridsbrott går just vid tröskeln till en annan persons privata bostad.

Istället står de kvar på trappan och bankar på dörren och skriker mitt namn högt. Gång på gång. I en evighet. Jag gömmer mig inne i huset och försöker andas. Jag är alldeles darrig i kroppen.

“Jag har inte fattat något beslut om att skriva”
Till slut blir det tyst. Jag förstår att de har gett sig av. Men jag vågar inte gå ut. Jag sitter orörlig, är chockad och skakar i hela kroppen. Kroppen försätts i automatisk larmberedskap, jag får en kraftig adrenalinreaktion från hjärta och binjurar och springer på toaletten och kissar var femte minut i flera timmar.

Först framåt natten, när det är mörkt, vågar jag mig ut på tomten. Då ser jag att Niklas Orrenius har lämnat en lapp på vindrutan till min bil. Meddelandet lyder:

”Hej!
Jag behöver prata med dig. Ring mig 0703-78 10 73.
niklas.orrenius@dn.se
MVH Niklas
PS Jag har inte fattat något beslut om att skriva ngt – behöver höra med dig först.”

Varför skulle jag ta kontakt med Niklas Orrenius? Jag vill bara vara i fred.

Hamrud och Orrenius har röjt min identitet
Niklas Orrenius och Annika Hamrud har alltså, på var sitt håll eller tillsammans, lyckats röja min identitet. Annars skulle de inte ha fått fram min bostadsadress och fastighetsbeteckningen till mitt fritidshus.

Har de liksom Niklas Orrenius’ förra arbetsgivare Expressen samarbetat med den kriminellt belastade Researchgruppen som är specialiserad på att bygga upp åsiktsregister och “outa” privatpersoners identitet?

Varför förföljer DN mig? Vilka är motiven?

Tydligen tänker den “seriösa” morgontidningen Dagens Nyheter sälla sig till slasktidningarna Expressens och Aftonbladets avskyvärda, politiskt betingade uthängningar av privatpersoner.

När Jim Olsson bad Expressen dra åt h-e
Genom samarbete med Researchgruppen kunde Expressen samvetslöst hänga ut och skandalisera privatpersoner som “näthatare” i november-december 2013, bland annat den pensionerade docenten i fysikalisk kemi, Jim Olsson, i Västra Frölunda. Han bad dem dra åt helvete.

Expressens misslyckade hembesök blev en viral succé som finns på youtube. Kampanjen blev ett fiasko. Folkets vrede sköljde över Expressens gangstermetoder i mäktiga vågor.

Raketkarriär som agendajournalist
Vem är Niklas Orrenius?

Han är 41 år gammal och har gjort raketkarriär som agendajournalist. Från Östgöta-Correspondenten och Värnpliktsnytt via Sydsvenskan 1997 till ett år på Expressen 2012-2013.

Under året på Expressen meriterade han sig med den så kallade järnrörsskandalen, historien om hur Sverigedemokraterna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling efter en våt utekväll i Stockholm i juni 2010 betett sig som de omogna berusade valpar de var. Historien skulle komma att leva länge i den svenska journalistmytologin och otaliga gånger utnyttjas som slagträ mot Sverigedemokraterna.

Storvilt för Peter Wolodarski
Ett sådant kap var storvilt för Dagens Nyheters nye chefredaktör Peter Wolodarski. Han agerade blixtsnabbt sedan han utsetts till chefredaktör och köpte över Niklas Orrenius från Expressen i mars 2013. Wolodarski deklarerade att han avsåg att driva agendajournalistik i Dagens Nyheter. Niklas Orrenius skulle bli hans redskap. I en chatt med läsarna den 11 mars 2013 skriver Wolodarski:

“Det inte bra om du upplever att kvaliteten minskar. Jag vill att du ska kunna känna motsatsen. Rekryteringen av Niklas Orrenius – Sveriges kanske bästa reportageskribent – är ett led i den ambitionen.”

Jag har skrivit om Niklas Orrenius i två krönikor: “Agendajournalisterna” och “Niklas Orrenius’ vånda”.

Dubbelmord ingenting att haka upp sig på
Peter Wolodarskis agendajournalistik har den senaste tiden bland annat manifesterat sig i att omedelbart efter knivmorden på Carola Herlin, 55, och hennes son Emil Herlin, 28, på Ikea i Västerås den 10 augusti trumpeta ut de här rubrikerna på DN:s nätsajt:

“Rädsla på boendet efter knivattacken”
“Trots allt – dödliga våldet har minskat. Sverige har blivit tryggare”
“Misstänkt Ikea-mördare livsfarligt skadad”

Ikea-media-760x362
Dubbelmordet var alltså inte så farligt. Ingenting att haka upp sig på. Sverige har ju blivit tryggare. Ett typexempel på tendentiös och ohederlig journalistik.

Frysboxen kostade 30 miljoner
Johannes Nesser på tidningen Journalisten har publicerat skakande reportage om de tolv DN-journalister som under vidriga former placerades i den så kallade frysboxen på tidningen. De tas bort från alla redaktionsmejlgrupper, deras inloggningar till de journalistiska arbetsprogrammen försvinner, de fråntas tillgång till det redaktionella systemet och de får inga arbetsuppgifter på två veckor. Syftet är att pressa dem att säga upp sig själva.

Frysboxen anses ha kostat DN 30 miljoner. Under Almedalsveckan i Visby i juli ses Peter Wolodarski fly, som i panik, från Johannes Nessers frågor om DN-journalisterna i frysboxen.

Det får kosta vad det vill
Peter WolodarskiSom anställd på Dagens Nyheter har Niklas Orrenius privilegier långt utöver vad som tillkommer andra DN-journalister. Han får bo kvar i sin hemstad Malmö och behöver bara flyga upp till Stockholm för redaktionsmöte en gång i veckan. Men han har knappast sådana privilegier att han själv kan attestera reseräkningar för tiotusentals kronor för att jaga mig ute i ödemarken.

Ordern att förfölja mig kommer givetvis från Peter Wolodarski själv. För honom är jag ett byte som ska halas in för offentlig avrättning. Det får kosta vad det vill. Det är ju ändå bara småpengar jämfört med de 30 miljonerna för frysboxen. Niklas Orrenius och Annika Hamrud är Wolodarskis utsända hantlangare med uppdrag att leverera bytet.

Ansökan om skyddade personuppgifter avslås
Efter Orrenius’ hembesök är jag orolig. Min trygghet har trasats sönder. Jag vågar knappt gå ut. Oron för barnen och min egen säkerhet lämnar mig ingen ro. Jag ansöker om skyddade personuppgifter hos Skatteverket. Ansökan avslås, eftersom jag inte har blivit fysiskt misshandlad. Polisen och handläggaren på Skatteverket förklarar att 22 kap. 1 par Offentlighets- och sekretesslagen i huvudsak gäller kvinnor som misshandlas av sin partner eller före detta partner och behöver skyddade personuppgifter och skyddat boende.

Lagstiftningen släpar efter. Den gäller inte mig eller någon annan av Sveriges dissidenter som jagas, förtalas, förföljs, hängs ut, trakasseras, ofredas och misshandlas. Lagstiftarna har inte förutsett ett samhällsklimat där en gammal kvinna som bor ensam i ett litet hus ute i skogen blir jagad i sitt eget hem av journalister och fotografer från landets största morgontidning. Man måste ha en sönderslagen kropp för att få hjälp.

Utomlands behöver jag inte vara rädd
Den 8 oktober 2014 får jag till min häpnad ett mail från Niklas Orrenius. Han har alltså lyckats gräva fram min e-postadress. Jag befinner mig utomlands och märker att jag för första gången på länge känner mig fri. Jag kan andas. Jag kan slappna av och behöver inte vara rädd. Det är en fantastisk känsla.
Orrenius skriver:

“Hej!
Du hade inte tid när jag knackade på hemma hos dig. Men jag är nyfiken på dig och vill gärna ses och prata. Har läst din bok.Hör av dig!
Bästa hälsningar
Niklas Orrenius
http://www.dn.se​
Mobil: 070-3781073″

Jag svarar inte. Jag har ingenting att säga honom. Jag väljer själv vem eller vilka jag vill ha kontakt med.

Grannarna skriver upp bilnumret
Jag befinner mig utomlands igen och försöker läka och arbeta när jag nås av rapporter om det tredje hembesöket. Annika Hamrud och Niklas Orrenius verkar ha gjort upp en turlista sinsemellan. Rapporterna kommer från mina grannar.
Det är lördagen den 21 februari, och mina grannar i huset där jag har min lägenhet lägger märke till en stor skåpbil, en mörkblå VW Multivan, som står parkerad utanför huset i flera timmar. Grannarna tycker att händelsen är underlig och skriver upp bilnumret.

I bilen sitter en mörkhårig man med skägg och kamera och en ljushårig kvinna i 50-årsåldern. Kvinnan ser enligt grannarna “slubbig” ut med halvlångt ovårdat hår, säckiga jeans och ljus jacka.

De bevakar porten i tre timmar
När en 80-årig granne kommer ut ur porten hoppar kvinnan snabbt ur bilen, går fram till henne och frågar:

”– Heter du XX?”

Grannen heter inte XX, så hon svarar nej.

Kvinnan gör då en svepande gest mot huset och frågar “om det bor någon som heter XX där”. Nytt nej från grannen. Hon tycker att kvinnans beteende är anmärkningsvärt.

I tre timmar med avbrott för en kort fikapaus sitter Annika Hamrud och fotografen och bevakar min port från skåpbilen. Sedan går de in i porten och ringer länge och ihärdigt på min dörr. Fotografen har kameran skjutklar. Med tanke på att jag befinner mig utomlands flera hundra mil därifrån är det synnerligen bortkastad tid. Men det vet inte Annika Hamrud.

Grannarna misstänker att jag langar narkotika
Efter tre timmars bevakning av min port kör bilen iväg. Besöket väcker stor uppmärksamhet bland mina grannar i kvarteret. Det är gamla människor som bor där, och de blir störda och oroliga av besöket. Deras misstro har väckts.

De börjar misstänka att det är något skumt med den stillsamma kvinna de har haft som granne i ett par decennier och pratat med ibland. Kanske är jag i själva verket en brottsling som langar narkotika eller något ditåt? De börjar vända bort blicken när jag möter dem.

Jag köper blommor till dem, jag försöker förklara att jag är utsatt för förföljelse utan att jag vet varför. Men hur ska de kunna förstå? Om man blir förföljd måste man väl ha begått något brott?

“Det är då man känner sig som journalist”
Ingen av mina grannar har dator. Internet är en okänd värld för dem.

Jo, en har dator. Hon känner igen Annika Hamrud från bilder på nätet och från det förra besöket. Tack vare att mina grannar har antecknat bilnumret kan jag med Polisens hjälp få fram namnet på ägaren till bilen. Han är fotograf och bor på Kungsholmen i Stockholm.

På twitter skriver Annika Hamrud samma dag:

“Ut på reportage andra dagen i rad. Det är då man känner sig som journalist.”

Det fjärde besöket – det värsta hittills
Några månader går. Jag börjar känna mig lite lugnare. Men det ska bli värre. Det fjärde oannonserade hembesöket sker måndagen den 24 augusti och blir det värsta hittills. Jag befinner mig i stugan i skogen. Dagen innan har jag publicerat en krönika som innehåller skarp kritik både mot regeringen Löfven och den tandlösa oppositionen.

Klockan är kvart över tre på eftermiddagen. Jag sitter och pratar med en väninna på Skype när det knackar på dörren. Nu har jag lärt mig att alltid ha dörren låst och nyckeln på insidan. Jag måste alltid vara på min vakt. Bilen är också alltid låst.
Genom en springa i köksfönstret ser jag en okänd man på trappan utrustad med kamera med ett långt objektiv. Jag förstår direkt vad det är frågan om. Går tillbaka till min fåtölj och fortsätter prata med min väninna. Jag har inte för avsikt att öppna dörren och släppa in de objudna besökarna.

Han står där och vrålstirrar på mig
Det lilla huset är i ett plan och har fönster åt alla håll. Rummet där jag sitter har inga gardiner. Det finns ingenstans jag kan gömma mig. Jag är helt oskyddad för insyn.

Mannen med kameran ställer sig tätt intill ett stort fönster som vetter rakt in mot den plats där jag sitter. Han står på 2-3 meters avstånd och vrålstirrar in på mig. Han stirrar länge. Senare ska jag ge hans signalement till Polisen: Han är blond, något över medellängd, har markerade, modebetonade mörka glasögonbågar och är klädd i en ljus t-shirt som det står MALMÖ på.

Står utanför fönstret och gestikulerar och skriker
När jag ser hans t-shirt förstår jag att han inte är ensam. Han har Niklas Orrenius med sig. Jag förstår att de båda har rest från Malmö under dagen med avsikt att utsätta mig för ännu ett oönskat hembesök. Det fjärde.

Fotografen kommer tillbaka till fönstret gång på gång och ställer sig och stirrar rakt in på mig. Hans blick är oerhört aggressiv. Han är uppenbart frustrerad och förbannad över ett uteblivet knäck. Gång på gång gestikulerar han att jag ska öppna dörren.
Sedan ställer sig även Niklas Orrenius vid fönstret och gestikulerar och skriker. Jag försöker fortsätta samtalet med min väninna, som blir lika chockad som jag över vad som händer. Hon vet att jag är förföljd, nu får hon uppleva det online. De båda männen står och stirrar, gestikulerar och skriker utanför fönstret i 30 minuter. När de ger upp är klockan 15.45.
Jag sitter kvar och skakar i hela kroppen

Jag sitter kvar i fåtöljen och skakar i hela kroppen. Jag är i chock. Jag är mycket tacksam för att min väninna finns kvar på Skype och att jag kan prata med henne i mitt upprivna tillstånd.

Jag känner mig fruktansvärt utsatt och skyddslös. Jag är ensam. Inga närboende grannar. Jag är kvinna. Jag är 70 år gammal och har flera funktionshinder. Jag medicinerar för hjärt-kärlsjukdom och ett knippe andra sjukdomar. Huset är handikappanpassat för att jag ska kunna bo där.

Allting är sönderrivet och besudlat
När jag kan röra mig igen drar jag för de gardiner som finns. Jag sitter i mörker, vågar inte tända några lampor. Vågar mig inte ut. Tankarna går i panikslagna cirklar: jag har i alla fall mat hemma så jag klarar mig en vecka om jag måste leva instängd i huset.

Inte förrän på natten vågar jag mig ut, försiktigt. Det är alldeles tyst i trädgården. Som efter en belägring. Mitt hus känns besudlat, min trädgård är besudlad, min altan är besudlad, min dörr och mina fönster är besudlade. Allt som är mitt hem och min trygghet har rivits sönder av inkräktare. Igen.

På natten ligger jag sömnlös.

Niklas Orrenius vill bara berätta hur han tänker
När jag kommer ut hittar jag en lapp på trappan, där det står:

“LÅT MIG BARA FÅ BERÄTTA HUR JAG TÄNKER. JAG ÄR NYFIKEN PÅ DIG – DINA TANKAR INTRESSERAR!
OCH DU KAN VERKLIGEN SKRIVA.

Är i XX nu.
Bästa hälsningar
Niklas Orrenius
0703-78 10 73
niklas.orrenius@dn.se”

Han har lagt min sekatör ovanpå lappen. Han har besudlat min sekatör.

Om Niklas Orrenius “bara vill berätta hur han tänker” – varför har han en fotograf med sig? Och vad får honom att tro att jag vill veta vad han tänker?

Polisanmälan och målsägandeförhör
Dagen därpå, den 25 augusti, ringer jag Polisen och gör en polisanmälan för ofredande. Den polis jag talar med frågar om jag är beredd att låta ärendet gå till åtal, ifall åklagare anser det befogat. Jag svarar ja.

Ytterligare en dag senare blir jag uppringd av en polis som gör ett målsägandeförhör med mig. Vad har hänt? Vad har jag sett och hört? Jag svarar på frågorna. Båda poliserna är mycket vänliga och professionella. De låter förstå att de ser allvarligt på det jag har utsatts för. Trots att det bara är min trygghet och sinnesfrid som är sönderslagna, inte min kropp.

Jag har nått en gräns. Nu är det nog.
Jag tar stora risker när jag skriver den här texten. Dagens Nyheter har makten att löpa linan ut för att förstöra mitt och mina anhörigas liv. Med sitt agerande hittills har Peter Wolodarski och hans lakejer visat att de inte skyr några medel för att skada mig och därmed också mina barn.
Men jag har nått en gräns. Nu är det nog. Jag finner mig inte längre. Jag och mina närmaste har rätt att leva våra liv i lugn och trygghet.

Använd yttrandefriheten – eller den tas ifrån oss
Jag använder mig av min medborgerliga yttrandefrihet. Fler borde göra det. Om vi inte använder yttrandefriheten kommer den att tas ifrån oss.

Om du tvivlar – läs PO (Allmänhetens Pressombudsman) Ola Sigvardssons hårresande DN-artikel om den villkorade yttrandefriheten: “Ett samhälle där allt ska publiceras blir ett mycket obehagligt samhälle att leva i.”

Jag gör ett arbete som mina kolleger skiter i
Jag bedriver samhällskritisk journalistik. Jag gör ett journalistiskt arbete som mina yngre och friskare kolleger borde göra men som de högaktningsfullt skiter i. Journalistikens uppgift är att granska makthavarna och hur de använder makten. På den tid jag har till mitt förfogande granskar jag makten inom två världar som har smält ihop till en enda: media och politik. Till skillnad från mina kolleger i gammelmedia arbetar jag helt ideellt, utan ett öre i ersättning.

Jag har inte begått något brott. Min record är vit som Snövits balklänning. Det enda jag har lyckats få ihop är en ynka p-bot under 52 års bilkörning.

Det är vi som är folket
Så här ser det åsiktsförtryck ut som utspelar sig i Sverige 2015. Detta är Stasi på svenska. DDR Schweden. Totalitär maktutövning mot enskild person i hennes eget hem.

Så här kan det inte få fortgå. Utan yttrandefrihet går Sverige under som demokrati. Det är vi som är folket. Yttrandefriheten tillhör oss. Vi ska låta våra röster höras, högt och ljudligt. Tills politikerna lyssnar. Politikerna arbetar på vårt uppdrag, inte sitt eget.

DN förföljer en av sina egna före detta medarbetare
Det konstigaste i den här historien kommer nu. Jag har arbetat som journalist på Dagens Nyheter i mer än 20 år. Jag slutade 1992 sedan jag drabbats av kronisk sjukdom. Jag har inte haft någon kontakt med tidningen sedan dess.

Peter Wolodarski förföljer alltså en av tidningens egna, långvarigt anställda före detta medarbetare. Det är så han ser på yttrandefriheten.

Det är bara en sak jag undrar över. Hur mycket mer är Wolodarski beredd att gräva ner sig i dyngbottnarna under moralens avträde för att uppnå sitt mål?

Hur mycket djupare är han, Annika Hamrud och Niklas Orrenius beredda att förnedra sig själva och Sveriges största morgontidning?

Dagens Nyheter.

Det liberala flaggskeppet.

Av Julia Caesar

– Hela texten med bilder och länkar finns här.