För 28 år sedan kom jag till Sverige som gäststudent, och jag valde att stanna för Sverige var ett vackert land, och det svenska samhället välmående och tryggt. Människorna var homogena därför var det lätt att förstå varandra och att komma överens, och samhällsviktiga förbättringar kunde genomföras smidigt. Det fanns ingen etnisk eller religiös motsättning, och välfärden såg till att ingen behövde lida på grund av fattigdom. Jag kände mig lyckligt lottad för att få flytta hit.
Men idag, 28 år senare kan jag inte säga samma sak om Sverige. Inför mina älskade barn säger jag i tysthet: Förlåt mig, pappa har valt fel land åt er.
Under alla dessa år har jag bevittnat Sveriges förfall. Flera av de tidigare fina och trygga stadsdelar i Linköping där jag bodde under mina första åtta år i Sverige är idag ”utsatta” områden. Jag är vetenskapligt lagd och jag vet att mirakel inte finns. Jag vet att när alla kurvor pekar mot ett håll och inget tecken på ändring av betydelse finns, så kan jag inte förvänta mig något annat än att utvecklingen kommer att fortsätta. Sverige kommer att vara ett skrämmande otryggt land för mina barn att leva i om 15 – 20 år när de bildar egna familjer och skaffar barn. Hur kommer de att klara sig?
Jag lider medan jag tittar på, och jag kan inte låta bli att fråga mig varför. Varför vill svenskarna låta sitt fina land förfalla? Varför är den tomma bilden av en humanitär stormakt så mycket viktigare än att överlämna ett tryggt samhälle utan risk för etniska eller religiösa konflikter till sina barn och barnbarn, så att de har möjlighet att leva ett lika tryggt liv som vi har gjort?
Så småningom formades min egen förklaringsmodell, och det är vad det här inlägget handlar om.
Läs resten här.
Asylkaos 