Hanna Fahl på DN manipulerar med sanningen om Köln

Hanna Fahl skriver krönikor på Dagens Nyheter. Anledningen till att hon får skriva där är att hennes åsikter passar in i den agendajournalistik som DN bedriver. Den journalistiken går ut på att manipulera med sanningen för att komma fram till slutsatser som leder fram till den agenda som DN vill sprida.

Hennes krönika i dag den 9 januari handlar om de omfattande övergrepp som skedde i Köln på nyårsafton mot tyska kvinnor. Krönikan går ut på att relativisera allvarliga brott, som skedde inte bara i Köln utan i rad andra städer i Tyskland och även i Kalmar i Sverige och Helsingfors i Finland.

Alla vittnesmål pekar mot samma slags gärningsmän och samma slags beteende. Det handlar om nordafrikaner som agerade till synes organiserat – eller i alla fall i grupp – och ringade in kvinnor som de sedan trakasserade sexuellt och i många fall rånade och misshandlade. Grupperna bestod av en handfull eller ett dussin person som ringade in kvinnor och det var många grupper som agerade på det sättet. Detta slags gruppbeteende är okänt i Nordeuropa, man kanske vanligt i gärningsmännens hemländer.

new-years-eve-köln

I dagens krönika skriver Hanna Fahl i den första meningen att ”Efter kränkningarna av kvinnor i Köln är ilskan förståelig.”

Det handlar för det första inte bara om ”kränkningar” av kvinnor. De utsattes för allvarliga övergrepp, misshandlades, rånades och utsattes för försök till våldtäkt. Att nöja sig med att kalla de för ”kränkningar” är ett sätt att förringa det allvarliga i brottet. Om hon själv skulle bli utsatt för rån, misshandel och våldtäkt eller våldtäktsförsök skulle hon sannolikt inte nöja sig med att kalla det för en kränkning.

I nästa mening skriver hon ”Men snarare än mäns våld mot kvinnor har det i debatten handlat om förövarnas härkomst.”

Att debatten – om de nu varit någon debatt så har den inte förekommit i DN – handlat om förövarnas härkomst beror på att i stort sett samtliga hade bakgrund i nordafrikanska länder och det oavsett om övergreppen begick i Helsingfors eller Köln. Det finns alltså en tydlig gemensam nämnare och ytterligare en gemensam faktor är att de var relativt nyanlända till våra länder och sannolikt har med sig attityder som får fritt spelrum när de samlas i grupp. Det handla inte om ”mäns våld mot kvinnor” eftersom dessa övergrepp har en annan karaktär än andra övergrepp. I Sverige liksom i de flesta europeiska länder utsätts kvinnor för övergrepp även av inhemska män, men sådana övergrepp sker i stort sett alltid, några undantag kanske finns, av enskilda individer som passerar en gräns för vad som är tillåtet eller anständigt. En sådan person agerar alltså inte i en större grupp där gruppen misshandlar, rånar och våldför sig på samma gång. Det är helt främmande för svenskar att begå sådana brott i grupp. Att blanda in det faktum att det finns andra män som begår övergrepp mot kvinnor är att försöka mildra skulden hos gärningsmännen från nyårsafton.

Hanna Fahl skriver vidare:

Det är lätt att nästan glömma för det blir så normalt till slut. Redan på mellanstadiet fick man lära sig att det var så det var. Grupper av killar som omringade enstaka tjejer och hårda händer och hårda ord. Jag kan inte minnas att det ens var särskilt smygigt: skolkorridorer och skolutflykter, klassrum till och med. ”Han är bara kär i dig”, var kom det ifrån? Hittade vi på det själva, eller var det så vuxenvärlden förklarade det för oss?

Kanske värst av allt: stämningen, som ofta var upptrissad och otäck och rädd, hade också ett litet stråk av något annat, en perverterad och förvrängd uppfattning om att de tjejer som utsattes var lite vuxnare, som om att utsättas för övergrepp eller tendenser till övergrepp var en naturlig del av att sluta vara barn. Så internaliserade var, och är, mekanismerna som gjorde, och gör, att män kan förgripa sig på kvinnor utan att någon reagerar.

Fahls texter handlar bara om att vilseleda och förringa. ”Grupper av killar omringade enstaka tjejer och hårda händer och hårda ord”. Vad menar hon? Menar hon att svenska killar i mellanstadiet omringade andra tjejer, misshandlade dem, rånade dem och våldförde sig på dem? Om hon försöker antyda det så kan man utgå från att det är en lögn. Gjordes polisanmälan, tog lärarna upp saken. Ingrep föräldrarna?

Sedan fortsätter Fahl:

Det fortsätter när vi är vuxna. En hand mellan låren på en fest. En främmande man som blev så sur när jag inte ville prata med honom att han brände mig på armen med sin cigarett. En grupp unga män i en tunnelbanevagn som stack ned handen i min väska och tog om mina axlar – jag skrek åt dem att dra åt helvete och gick av tåget, allt gick bra, har knappt tänkt på det sedan dess, men egentligen, ”bra”? Allt gick bra för att jag hade turen att inte bli slagen eller våldtagen eller rånad? Är det vad bra är?

Vad ”en hand mellan låren på en fest” har med händelserna i Köln att göra går inte att förstå. Många människor, både män och kvinnor, har råkat ut för tafsande som visserligen inte är anständigt, men inte har med rån, misshandel och våld att göra. Att sådant förekommer är inget nytt, kanske inte ens ovanligt på fester, men det går inte att dra några som helst paralleller till det som hände i Köln.

Fahl börjar nu närma sig relativiseringsfasen i sin text:

Mäns våld mot kvinnor finns i vardagen, på en glidande skala från sådant som vi nästan inte längre orkar registrera till våldtäkter, misshandel, massöverfall. Som det i Köln på nyårsafton, där runt 100 kvinnor ska ha utsatts för övergrepp. Det är en fasansfull händelse, ofattbar, och också så… bekant. Principen, inte skalan. Så där organiserat och massivt är det sällan, men i miniatyr händer det varenda dag.

Relativiseringen går ut på att framhålla att ”runt 100 kvinnor ska ha utsatts för övergrepp”, när det handlar om betydligt fler, även i många andra länder och städer och att det inte bara var frågan om ”övergrepp” det var även rån och grov misshandel. Antalet utsatta är flera hundra. Gärningsmännen kommer från ungefär samma kulturkretsar i Nordafrika oavsett vilka länder brotten begicks i.

misshandlad_kolnEtt av många offer i Köln

Fahl skriver med fetstil för att markera att liknande övergrepp sker överallt och att kvinnor överallt känner igen sig när det hör talas om övergreppen i Köln:

Vet män att många kvinnors första reaktion på övergreppen i Köln inte är förvåning utan igenkänning?

Det betyder att Fahl tror att kvinnor känner igen beteendet från Köln och att det skulle vara vanligt i vår kultur. Vad hon insinuerar är att svenska kvinnor är vana vid – eller i alla fall känner igen – att svenska män i stora grupper omringar kvinnor, misshandlar, dem sliter av dem kläderna försöker våldta dem och rånar dem på sina mobiler, pengar och andra föremål. Vad Fahl gör är att hon medvetet vilseleder och manipulerar för att få fram en tes om att män i allmänhet, alltså även svenska män, agerar som nordafrikanerna i Köln gjorde.

Hanna Fahl fortsätter att manipulera och vilseleda:

Vet män det? Jag undrar verkligen, för det är så många män som högljutt talar om Köln som om det vore det mest sinnessjuka och avvikande de hört, och fördömandet är självklart och viktigt, men vet män att många kvinnors första reaktion inte är förvåning utan igenkänning?

När män – hon kanske menar svenska män – beklagar sig över nordafrikanernas beteende så upprepar hon sin fråga ”men vet män att många kvinnors första reaktion inte är förvåning utan igenkänning?” Hon ställer den alltså två gånger för att försöka slå fast att samma sak som händer i Köln drabbar vanliga svenska kvinnor. Visst har gruppöverfall drabbat svenska kvinnor, men av vittnesmål att döma är det inte svenska män utan män med bakgrund i andra kulturer som varit framme.

Fahl beskriver sedan hur hennes sociala medie-flöden ”svämmade över” av kvinnor som kunde vittna om ”hur välbekant mönstret är”. Hon skriver:

Journalisten och författaren Rebecka Edgren Aldén: ”Under hela mellanstadiet var jag rädd för killar. Jag tror inte män kan fatta hur ofta framför allt unga tjejer blir utsatta.” Illustratören och journalisten Hanna Fridén: ”Senaste gången ett gäng tafsade på mig och slog ner mig var för ett par år sedan på Götgatsbacken. Svenska killar btw.”

Det är förmodligen sant att Rebecka Edgren Aldén var rädd för killar i skolan. Skolelever kan bete sig riktigt illa mot andra skolkamrater, men det finns ingenting som säger att det var kriminella beteenden av samma slag som i Köln och då faller hela argumentationen. När det gäller Hanna Fridéns upplevelser så vet man ingenting mer om den händelsen än hennes egna ord. Däremot är den typen av brott ovanliga om gärningsmännen verkligen var etniska svenskar. Men inte ens i det fallet kan någon jämförelse göras med brotten i Köln.

Nu kommer snart Fahl till klimax i sin berättelse. Hon har nämligen hittat någon, Hanna Fridén, som kan vittna om att hon blivit nedslagen av svenskar. Nu jublar Fahl:

Det är vidrigt att det där sistnämnda är relevant. Men det är det. För Kölnförövarnas etnicitet har använts som slagträ från både rasistiskt håll och från mer rumsrent högerhåll.

Eftersom några tidningar har nämnt det faktum att gärningsmännen i Köln, Stuttgart, Hamburg, flera andra europeiska städer samt Helsingfors och Kalmar var asylsökande, nordafrikaner eller araber, så vill Hanna Fahl nu hämnas genom att hänvisa till att någon påstår sig ha blivit utsatt på samma sätt som de tyska kvinnorna blev – fast av svenskar.

Hann Fahl är upprörd över att en politiker och kommenterade det så här:

Moderatpolitikern Lars Beckman twittrade till exempel så här: ”Ni i twittervänstern som försvarar de män som tafsade och våldtog i Köln kan ni länka till när infödda svenska eller tyska män gjort motsv?” Det är bland det mest oförblommerat dumma och farliga jag läst om Köln. Att ursäkta övergrepp är oacceptabelt. Lika oacceptabelt är det att låtsas som om det inte finns ”infödda svenska eller tyska” personer som är del av exakt samma mönster som förövarna. Den gemensamma nämnaren är inte etnicitet, den är kön.

Eftersom Fahl inte är kapabel att lägga skulden på de män som begick brotten vill hon nu skuldbelägga alla män. Hon kan inte se sambandet mellan brotten och den kultur som gärningsmännen tillhör utan väljer att skuldbelägga personer som inte varit delaktiga i brotten.

Fahl avslutar sin krönika:

Kölns borgmästare Henriette Reker reagerade på övergreppen genom att föreslå en ”uppförandekod”. För kvinnor. Jag vet inte ens vad jag ska säga om det, saknar ord. Vet bara att de här problemen inte är isolerade till enstaka massöverfall, utan är vardag för alltför många kvinnor. I hela världen.

När det gäller Henriette Reker och tyska politiker, polischefer och politruker så är de en del av en maktelit som bär skulden för vad som har hänt. De borde avgå allihop. Fahl avslutar med att påstå att denna typ av massöverfall är vardag i hela världen. Det är en sjuk slutsats som baserar sig på en snedvriden verklighetsuppfattning.

Dessa beteenden är inte vanliga i områden där det bor civiliserade människor. De är bara vanliga i i vår del av världen i områden som blivit mångkulturella och mångetniska. Bevisen finns framför oss, men det är inte alla som har förmåga att se, höra och analysera.

4 thoughts on “Hanna Fahl på DN manipulerar med sanningen om Köln”

  1. Om vi sedan lägger till att Hanna har känt till de sexuella trakasserierna i Kungsträdgården för fem månader sedan under ”We are Stockholm” konserten, men vägrat säga något om det för att även där var förövarna av annan hudfärg. Då kan vi konstatera att hon är antidemokrat, fascist och absolut inte någon att lita på..

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s