Julia Caesar: Kris i Ryggkliarklubben

Nej, det vi ser på bilden är inte en scen ur Gökboet. (film) Detta är inte Jack Nicholson i rollen som McMurphy. Det vi ser är Gunnar Ardelius i rollen som Sveriges Författarförbunds ordförande och hans svans av likasinnade.

Han leder en långdans genom bokmässans lokaler i Göteborg. Tejpen för munnen ska förstås som att Sveriges författare anser att de är hotade för att förlaget Alternamedia och tidningen Nya Tider har fått ställa ut på bokmässan.

Nu är vi på Gökboetnivå

Det är där vi är nu. På Gökboetnivå. En av de absolut viktigaste förutsättningarna för att en demokrati ska kunna leva, nämligen yttrandefriheten, är under intensifierad attack från vänsterns nyttiga idioter som sedan urminnes tider dominerar media och därmed samhällsdebatten.

Förstå Nya Tider-chocken hos kommunister och annat löst vänsterfolk som i decennier har vant sig vid att ha ett storslaget monopol på yttrandefriheten.

Förstå uppbragtheten hos dem som bara har behövt skrika “rasist”, alternativt “fascist” eller “nazist” för att effektivt få tyst på all opposition.

Förstå desperationen hos Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski som plötsligt upptäcker att inte ens den arena som familjen Bonnier tillhandahåller räcker till för att kväva alla åsiktsyttringar som han inte vill veta av.

En katt bland high brow-hermelinerna

Och alltihop började med att en liten papperstidning med blygsam upplaga, Nya Tider, efter flera olika turer till slut beviljades inträde i de fina salongerna på bokmässan 22-25 september. Detta är något oerhört i Sveriges andliga klimat à la syrefattig tryckkammare.

Att det slinker in en katt bland high brow-hermelinerna i den intellektuella eliten är allt som behövs för att tryckkammaren ska implodera och helvetet braka löst, de fina människorna i kulturvänstern att skrika och gapa och hota med bojkott och skriva protestupprop, och författarförbundet att göra sig till åtlöje genom att ranta runt i ringdans med tejplappar för munnen.

Precis så lite behövdes det. Alla var ju övertygade om att vänstern hade livstidsabonnemang på formuleringsprivilegiet.

Kulturvänstern trevar efter bensodiazepinerna

Den kultur- och medievänsterelit som aldrig har tänkt sig något annat än att de själva ska ha ett självklart och oinskränkt åsiktsmonopol ända-in-i-evigheten kämpar nu med paniksyndrom och trevar desperat efter whiskyn och bensodiazepinerna. 

Chocken måste kännas svår. Konvulsionerna över att yttrandefriheten plötsligt omfattar även andra åsikter än deras egna skakar åsiktselitens bleka, anemiska väsen. I DN-skrapan i Marieberg och SVT-huset på Gärdet i Stockholm avlöser krismötena varandra. Och det är bara början, för det är inledningen till ett jordskalv för yttrandefriheten vi ser nu.

Jag säger inte att det kommer att sluta lyckligt. Det kan bli tvärtom. Men jorden skakar, och skalvet luckrar upp gamla ingrodda maktstrukturer som länge har präglats av odören från elitens självgoda arrogans och föraktet för andra människors åsikter.

Peter Wolodarski tilltvingar sig fritt spelrum i SVT

 

 

 

 

 

 

 

Det som sker i den svenska mediedebatten nu är bra. Det är alltid bra när makthavare bekänner färg och visar sina kort. Då vet man var man har dem.

Nu får vi till exempel uppleva det sensationella att chefredaktören för en stor privatägd tidning (Peter Wolodarski, Dagens Nyheter) kan tilltvinga sig tio minuters fritt spelrum i statstelevisionen och breda ut sig på prime time i SVT Aktuellt (fredag 23 september).

Inte för att han själv eller Dagens Nyheter på något sätt har blivit felaktigt behandlade av SVT – i så fall hade han haft rätt till genmäle. Men så var inte fallet. Peter Wolodarski har som chefredaktör för DN en icke obetydlig egen plattform där han kan skriva vad han vill. Ändå släpps han lös i Aktuellt, enbart i syfte att marknadsföra sin personliga agenda på ytterligare en plattform: ondgöra sig över Nya Tider, döma ut Aktuellt för att de intervjuat Nya Tiders chefredaktör Vavra Suk kvällen innan (22 september), utan minsta belägg orera om “vit maktmiljön” och “högerextremism” samt anställa korsförhör med och läxa upp SVT Aktuellts ansvarige utgivare Ulf Johansson, som masochistiskt låter honom hållas.

Det är fullkomligt makalöst. Jag kan inte påminna mig att jag har sett något liknande.

Läs hela krönikan på Snaphanen här.

Svenska medier värre än vad många kan förstå – norska Journalisten avslöjar

Hela historien om mörkandet av de brott som begicks av asylsökande under den mångkulturella festivalen” We are Sthlm” år 2015 – och även tidigare år har väckt reaktioner på många håll. Inte minst bland berörda parter som tvingats åse hur hela det svenska etablissemanget ytterst medvetet har mörkat hela historien.

Polisen, eller snarare polismyndigheten, teg om vad som hände och skrev ingenting i sin händelserapport. Övergreppen som begick av asylsökande mot svenska tjejer under festivalen i augusti blev kända först nu när Chang Frick på Nyheter idag skrev om det efter att ha fått tips.

Det visade sig att både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet blev tipsade av polis som arbetat under festivalen och såg vad som hände. Uppenbarligen berördes han starkt av hur omfattande övergreppen var och försökte få de stora tidningarna att skriva om det.

Men de vägrade och skälen till deras vägran kan enbart ha varit rent politiska. Liksom det övriga etablissemanget försöker man dölja invandrarrelaterad brottslighet.

Ungefär samtidigt sitter de politiska korrekta makthavarna i Sverige Television och beklagar sig över utvecklingen i Polen. Agendajournalisten Peter Wolodarski får fritt sprida hat mot den lagliga polska regeringen, som är 100 gånger bättre än den svenska, men ingen i Sverige får offentligt kritisera SVT eller DN. Det kan bara ske på alternativa sajter.

Det är Sverige som är problemet, inte Polen. Peter Wolodarskis föräldrar lämnade liksom många andra judar Polen när de inte kunde bedriva samma agenda som Wolodarski nu bedriver I Sverige. Därför uppfylls Wolodarski av ett särskilt hat mot just Polen.

Efter att skandalen med tigande av händelserna på festivalen briserade har gammelmedia försökt reparera skadorna genom att skylla tigandet på alla utom sig själva. Men den norska tidningen Journalisten (journalisten.no) har nu tagit tag i saken och undersökt hur den offentliga svenska debatten ser ut.

Journalisten har kontaktat polisinspektören ”Lars” för att höra vad han har att berätta.

Lars berättar för den norska tidningen att det var problem på festivalen redan för 7-8 år sedan när invandrargäng rånade svenska och ljushyade killar. Många svenska killar drog sig undan festivalen och det kan vara därför vi 2015 såg så få svenska killar där. Det var mest invandrarkillar och många svenska tjejer, som lockats dit av arrangören trots att de visste att risken för ofredande var mycket stor.

Att svenska killar utsattes för brott har sin förklaring i att de rör sig i små grupper om 2-3 personer, medan invandrargängen kunde bestå av ett dussin eller fler personer. Samma fenomen inträffar i andra vardagsmiljöer när ensamma svenska killar rånas av 2-5 personer som inte bara rånar utan också förnedrar offret med hot och våld, inte sällan blir de svenska offren misshandlade eller knivskurna.

När det gäller festivalen ”We are Sthlm” så har inslagen av sexuella övergrepp ökat kraftigt de senaste åren. Lars säger till Journalisten att polisen medvetet prioriterade att plocka bort de misstänkta istället för att anmäla och lagföra dem. Under den senaste festivalen lyftes 200 personer bort, de allra flesta med invandrarbakgrund.

Medan konserten med feministen Zara Larsson pågick utsattes unga tjejer i tonåren för olika typer av ofredanden och de som stod för dessa kränkningar var enligt polisen huvudsakligen afghanska asylsökande. De agerade i grupper och inslaget var ett nytt fenomen i Sverige.

Två dagar efter konserten tog en psykolog kontakt med DN och berättade vad som hänt under konserten. Psykologen hade arbetat på uppdrag av polisen och DN fick även kontakt med en polisinspektör som arbetat under festivalen. De kunde förse DN med mycket detaljerad information om övergreppen mot svenska tonårstjejer. I ett normalt land skulle en tidning som fick sådan information genast publicera allt eftersom samhällsintresset borde vara mycket stort. Men i Sverige har media en särskild agenda som går ut på att tiga om problem som kan relateras till den politik som skadar Sverige mer än något annat, nämligen migrationspolitiken.

Trots att Dagens Nyheter fick alla uppgifter så vägrade de att skriva om händelserna. Polisen hade talat med DN fem gånger, och informerat om allt, men DN skrev ändå ingenting. Huvudskälet är att ”det skulle kunna gynna SD”.

De personer som tipsade DN har valt att vara anonyma och skälen till det är uppenbara. I Sverige är det nästan omöjligt att få behålla en högre statlig befattning om man kritiserar de mångkulturella galenskaperna som pådyvlats svenska folket.

Lars berättar för Journalisten att han inte är förvånad över att DN och andra medier inte tog upp saken.

Man kommer inte att beskriva verkligheten som den är. Det är obehagligt och inte överensstämmer med vad som beslutats. Det är som propaganda rullas ut.

För norska Journalisten berättar han också att han slutade läsa DN efter upploppen i den invandrartäta förorterna i västra Stockholm. Han säger:

Vi kan inte lämna bilen för att utföra ett uppdrag. Vi behöver också någon som vaktar bilen. När man går ut, är man omedelbart omgiven av 15 till 20 personer, delvis eller helt maskerade. De frågar vad vi gör där och säger att vi ska passa oss. Man kan inte ingripa, utan måste se upp för sten och laser som skadar ögonen.

I DN ursäktar man idag att man inte skrev om händelsen och skyller nu på att de inte hade tillräcklig information. Det är bara svepskäl eftersom det var lätt att få information om händelsen – om man bara ville.

En av de som informerade DN efter konserten med Zara Larsson var en psykolog som var närvarande under kvällen. Han såg grupper av afghaner som gick in i folkmassan på ett mycket målmedvetet sätt och enligt polisen överföll de svenska tjejer.

Psykologen säger:

Jag såg grupper av män, polisen sade att de var från Afghanistan, som målmedvetet gick rakt in i folkmassan framför scenen med huvtröjor. Många var betydligt äldre än 20 år. Polis och vakter tog en del av dem ut ur folkmassan och polisen berättade att de överföll unga flickor.

Psykologen säger till Journalisten att övergreppen föreföll organiserade. De kom i grupper och gick beslutsamt raka vägen mot publiken. Det fanns uppenbarligen också tjejer i tioårsåldern som utsatts för männens kränkningar.

När psykologen inte såg något om det i media bestämde han sig för att tipsa dem. Han kontaktade också Hanne Kjöller på DN och när hon fick veta att de flesta gärningsmännen var afghaner ändrades hennes tonläge.

När nyheten uteblev i DN tog psykologen kontakt med Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet, men inte heller han visade något intresse.

När Journalisten kontaktar DN:s redaktionschef Caspar Opitz för en kommentar, ville han inte uttala sig för den norska tidningen.

Vi i Sverige har alltså medier som fullkomligt struntar i att informera läsarna och allmänheten om problem ifall dessa problem är en följd av den skadliga invandringspolitiken. Samtidigt höjer Sveriges Television och Dagens Nyheter sina röster mot medier i Polen, av alla länder, där demokratin och yttrandefriheten fungerar perfekt i jämförelse med hur den fungerar i det totalitära Sverige.

Anledningen till att DN m.fl. angriper Polen är att regeringen där för en ansvarsfull, mera klassiskt konservativ politik som är bra för Polen än den sjuka politik som bedrivs i Sverige och som påhejas av gammelmedia som DN, SVT och SvD.

 

Tino Sanandaji: Peter Wolodarski är förvirrad

Tino Sanandaji läxar upp Peter Wolodarski:

Tillväxten varierar kraftigt med konjunkturer och finanskriser, men historisk har BNP per capita långsiktigt växt med ungefär två procent i västvärlden. En sammanfattningsstudie förklarar ”For nearly 150 years, GDP per person in the U.S. economy has grown at a remarkably steady average rate of around 2 percent per year” Så ser långsiktigt utveckling ut även i Sverige och andra västeuropeiska länder.

2015 är inte slut än, så vi vet inte exakt vad tillväxten kommer att hamna. Om vi utgår från årets första tre kvartal är det runt 2.4 procent per invånare. Mellan 1950-2015 växte BNP per capita med 2.1 procent per år. Utöver detta hade Sverige en befolkningstillväxt på 0.5 procent per år under perioden.

Kvartalssiffror varierar kraftigt, vilket innebär att man sällan drar för stora växlar. Eftersom det är aktuellt kan det vara värt att kommentera. Tredje kvartalet i år växte BNP per invånare med 1.9 procent på årsbasis. Tillväxten var dock ovanligt starka 3.8 procent sista kvartalet 2014. Därför har BNP per capita växt med 2.8 procent om man mäter tredje kvartalet i år med tredje kvartalet 2014. Eftersom Sverige har en kraftig befolkningstillväxt växte total BNP med 3.9 procent.

1.9 procent är en OK siffra, men inte speciellt imponerande. Detsamma gäller 2.8 procent om man insisterar att ta med sista kvartalet 2014. Det ändrar inte att Sverige långsiktigt har upplevt extremt svaga siffror på sistone. Ett sätt att illustrera detta är att redovisa tillväxt i olika perioder:

1950-2015: 2.1 procent per år
1950-1990: 2.5 procent per år
1950-2006: 2.4 procent per år
1990-2006: 2.1 procent per år
1990-2015: 1.5 procent per år
2006-2015: 0.6 procent per år

Jag jämför med 2006 för att det är ett relativt normalt år och början på en mandatperiod. Den rödgröna regeringens budget valde att jämföra med 2007 i stället och skrev: ”BNP per capita är ett mått på ekonomisk levnadsstandard som bättre visar hur ökad produktion fördelas per genomsnittlig invånare. Trots en viss återhämtning efter finanskrisen var BNP per capita inte högre 2014 än 2007.”

Det är första sjuårsperiod i efterkrigstiden med negativ tillväxt i BNP per capita. När ekonomin är under resursutnyttjande som idag brukar tillväxten vara högre. Men redan de mediokra siffrorna på 1.9 procent per invånare vi har haft hitintill under 2015 är dopade. Asylsökande räknas inte i befolkningsunderlaget innan de fått uppehållstillstånd och folkbokförs. Antal som vistas i Sverige har ökat kraftigt, vilket omedelbart leder till mer konsumtion och investeringar i bostäder och annat. Men det tar tid innan dessa räknas in i befolkningsunderlaget som BNP delar på. SCB förklarar:

”De asylsökande är inte folkbokförda i Sverige och räknas därför inte som invandrade eller tillhörande den svenska folkmängden.”

Peter Wolodarski på DNs ledarsida har skrivit en förvirrad artikel som på basis av diverse missförstånd hyllar den svaga utvecklingen. Wolodarski skriver exempelvis: ”Om någon på 1990-talet sagt att den svenska ekonomin skulle växa med drygt 50 procent under de kommande två decennierna skulle personen ha avfärdats som verklighetsfrånvänd”

Wolodarski förstår inte att de siffror han citerar som någon sorts mirakel är strax under Sveriges historiska snitt. DNs ledare har fått hård kritik, men också stor spridning i journalistkretsar. Orsaken är att många som efterfrågar snuttefiltar, oavsett hur inkorrekt. Sverige har haft extremt svag utveckling långsiktigt de senaste åren, och har fortsatt medioker utveckling mot bakgrund av belåning, låg kapacitetsutnyttjande och expansiv penningpolitik. Det gick OK sista kvartalet, och en del av detta är en bokföringstrick för att asylsökande inte omedelbart räknas in i befolkning när man beräknar underlaget för BNP per capita.

Ett kvartal bara strax under historiskt snittet! Woho! Det går bra för Sverige! Äntligen lite balans i debatten, vi lånar mer och lyxhandlar.

Svenska kvinnor som skaffar barn med främlingar kan vara brickor i ett fult maktspel

För några år sedan uppmanade den f.d. franske presidenten Nikolas Sarkozy fransmännen (och kvinnorna) att överge sin franska identitet och begå rasblandning.

Sarkozy ville att de franska ”blodsbanden” (den franska etniciteten) skulle brytas och gick så långt att han menade att infödda (vita) fransmän skulle träffa någon av annan ras och skaffa barn med dem.

I talet var det inte ens fråga om frivillighet. Sarkozy menade att ”rasblandning är en förutsättning” för att kunna ta det franska samhället vidare in i framtiden. ”Det är inte ett val, det är en skyldighet, det är absolut nödvändigt” framhöll Sarkozy.

Sarkozys tal låg i linje med vad flera andra makthavare önskar och vad särskilt flera väl organiserade judiska organisationer önskar. Den judiska ideologen Barbara Spectre har önskemål om att Europa översvämmas av invandrare och blir mångkulturellt så att ”vi, det judiska folket kan inta en ledande politisk roll”, det vill säga ta över Europa.

Nicolas Sarkozy 2012

Sarkozy var inte ens intresserad av att fransmännen frivilligt skulle börja rasblanda i högre grad. Det skulle ske med tvång. Han sade: ”Om det inte fungerar med frivillighet, så kommer staten att se till att det blir tvingande åtgärder.” Sarkozy upprepade sedan nästan ordgrant vad Barbara Spectre sagt: ”Vi har inget val, vi måste göra det. Annars får vi problem.”

När vi nu ser den pågående invasionen så förstår i alla fall en del att den pågår för att vi ska tvingas upplösa det historiska och folkliga arvet i Europa och att det finns krafter som vill söndra vår etnicitet och våra kontinenter.

De mäktiga globalisterna Peter Sutherland och George Soros är två kända makthavare som är öppna med att de vill förstöra Europa genom rasblandning. Peter Sutherland är bilderbergare och dessutom viktig makthavare med inflytande över FN och EU. Han uttalar sig då och då om hur viktigt det är att européerna överger sin etniska homogenitet och att vi öppnar för stor invandring så att den europeiska etniciteten löses upp och på sikt försvinner.

George Soros gick nyligen ut med ett påbud om att Europa måste ta emot minst en miljon asylsökare varje år ”under lång tid framöver” och att varje asylsökare som kommer till Europa ska få 150 000 kr i installationsbidrag av EU för de första två åren. Soros kritiserade också den ungerske premiärministern Viktor Orbán, som är den ende som försökt stå emot när illegala forcerar gränserna, för att han ”förstör EU genom att inte ställa upp på de värden som EU bygger på”.

Att de Europeiska nationerna ska förstöras genom att bli mångetniska och att mäktiga globalister vill att européerna ska överge sin identitet och börjar rasblanda mera står alldeles klart.

I Sverige verkar Barbara Spectre för att judiska grupper ska kunna ta över Sverige.

Chefredaktören på DN Peter Wolodarski som har barn med en svensk kvinna är inne på samma linje. Sverige ska fyllas upp med invandrare, den svenska etniciteten kan gott raderas ut och ersättas av andra folk med tydligare maktanspråk på landet.

Intresset för att ”ta över” Europa finns från såväl judiskt som muslimskt håll.

I ett tal i Al-Aqsa mosken hölls nyligen ett brandtal till muslimer om att de ska erövra Europa. Talet löd ungefär så här:

Europa har blivit gammalt och skröpligt och behöver förstärkning … De har förlorat sin fertilitet … vi (muslimer) kommer att ge dem fertilitet … vi kommer att föda barn med dem, eftersom vi ska erövra deras länder, vare sig du vill det eller inte, oh tyskar, oh amerikaner, oh fransmän, oh italienare, och alla andra som ni … ta era flyktingar … vi ska snart samla dem i det kommande kalifatet … vi kommer att säga … dessa är våra söner …

Talet handlar alltså om att muslimska män ska göra barn med europeiska kvinnor och att de barnen sedan ska bli muslimer och en del i den muslimska erövringen av Europa.

Sarkozy talade 2012 om att vi ska ”tvingas rasblanda”. Idag – i Sverige, i Tyskland och i flera andra länder – tvingas vi att ta emot alla dessa skaror muslimska män som forcerar gränserna i Europa och kallar sig flyktingar. Nya tvångslagar ska tvinga varje kommun i Sverige att ta emot flyktingar vare sig de vill de eller inte.

Det innebär i förlängningen att svenska män och kvinnor får allt svårare att föra sitt etniska arv vidare, när snart varje liten by har fler unga arabiska män än svenskar i motsvarande ålder.

Deras mål är att skaffa barn och alla kvinnor i närheten är dessvärre inte immuna mot uppvaktning av Ali, Muhammed eller Ahmed. Det finns alltid några som lockas i fällan. Istället för att förvalta ett svenskt etniskt arv går de omedvetet globalisternas ärenden och sprider avkommor åt främmande folk vars avsikt att ta över landet.

Det är en sund och naturlig inställning att skaffa barn med någon från den egna folkgruppen. Men den inställningen försöker makthavare genom tvång ändra på.

När vi nu snart får tvångslagar är det ännu viktigare att bekämpa inte bara invandringspolitiken som sådan utan också motarbeta propagandan för folkblandning, ”integration”, som följer i dess spår vare sig det sker i glättiga reklamkataloger från Ikea eller som politiska påbud.

Källor:

FN-chef vill att EU ska undergräva etnisk homogenitet

George Soros vill ha en miljon flyktingar om året till Europa

Barbara Spectre

Regeringen ska snart tvinga alla kommuner att husera asylsökande

Tal i Al-Aqsa mosken 

Nicolas Sarkozy vill se mer rasblandning

Soros, en aktör av många bakom massinvandring

Expressen vill att Julia Caesar ska mördas

Nej, nej, nej, utropar många genast i protest, det kan inte vara möjligt att journalister är så ondskefulla.

Inte?

Expressen och många andra tidningar har i decennier valt att tiga om alla de brott som svenskar tvingats utstå av i spåren av en mångkriminell invandringspolitik. Det bryr sig inte om hur mycket svenska folket drabbas av massinvandringen. Det ser snarare ut som om de njuter av att se svenskar mördas och våldtas när de fortsätter att försvara en politik som leder till ännu fler övergrepp mot svenska folket.

Det är ganska uppenbart att kretsarna kring den ”antirasistiska” rörelsen drivs av ett sjukligt hat mot svenskar. De vill inte ha debatter om invandringen, de vill bara sprida hat och åter hat mot alla som ogillar massinvandring. Målet är att slå sönder det svenska Sverige.

Julia Caesar har skrivit hundratals krönikor som media under flera års tid hade kunna gå i polemik mot. Men man gjorde inte det eftersom man inte kunna besegra Julia Caesar i debatter. Hon har nämligen fullkomligt rätt i det mesta, om inte allt, hon skrivit.

Hatet mot henne har under åren växt eftersom hon varit läst av och nått ut till så många trots att hennes krönikor publicerats på en dansk blogg utanför mainstream media.

För fem år sedan omnämndes Julia Caesar i Expressen av journalisten Ulf Nilsson. Han skrev då att Julia Caesar tvingats vara anonym för att undvika risken att bli mördad.

Ulf Nilsson skrev:

Allt detta skriver ”Julia Caesar”, en kvinnlig journalist (eller är det en man?) som valt pseudonym av säkerhetsskäl. Ja: säkerhetsskäl, risken att bli attackerad, kanske mördad. För den som sysslar med frågor av det här slaget är Sverige ett farligt land – lite ofattbart för oss som visserligen växte upp under knappa förhållanden, men ändå i något som på många sätt var en idyll.

Stämningarna i landet har med medias hjälp blivit sådana att en invandringskritiker, särskilt en skicklig och tongivande skribent, kan bli utsatt för grova brott enbart för sina åsikters skull.

Ulf Nilsson kände väl till den aggressivitet som finns i vissa liberala och vänsterextrema kretsar. Därför drog han slutsatsen han hon skulle kunna mördas.

Idag har Expressen raderat Ulf Nilssons text.

När Expressen bestämde sig för att hänga ut Julia Caesar visste man mycket väl vad som skulle kunna drabba henne. Innerst inne önskade säkert Annika Hamrud, Niklas Orrenius, Peter Wolodarski och Thomas Mattsson att någon eller några skulle ta henne av daga. Annars hade de inte behövt hänga ut henne med sitt rätta namn. Medan de själva bor på hemlig adress och vill vara oåtkomliga för andra väljer de att hänga ut någon som är handikappad och med stor risk för sitt liv ändå valt att skriva krönikor om sin samtid och de problem som drabbat Sverige.

När Niklas Orrenius efterlyste någon som kunde hjälpa till med att skaffa fram Caesars adress fick han flera svar som tydde på att det verkligen finns folk därute som vill döda henne.

Orrenius och Hamrud, liksom Wolodarski och Mattsson vet mycket väl att deras vänner inom den kriminella extremvänstern gärna vill se blod flyta. De har aldrig haft några som helst invändningar mot våldsvänsterns härjningar, de har aldrig upplyst sina läsare om hur de själva samarbetar med vänstern eller hur mycket hot och hat som sprids mot invandringskriker.

Att Julia Caesar föredrar att skriva anonymt är självklart. Nu när hennes anonymitet är avslöjad fortsätter vänstern med sina hot och sitt hat mot henne. Det kommer inte att upphöra förrän vi får bort avarter inom media som Bonnierpressen, statstelevisionen och andra.

Relaterat:

Bonnier gav Expressen uppdraget att försöka ta död på Julia Caesar.

Expressens publicering ökar polariseringen

Värdegrunden skördar liv (samma text även här)

Guldspaden åt Hamrud?

Expressen och dess anonyma fotsoldater

Niklas Orrenius är ingen journalist – han är en torped åt Peter Wolodarski

Niklas Orrenius åkte på uppdrag av Peter Wolodarski – vilket är viktigt att påpeka – hem till skribenten Julia Caesar och försökte tvinga ut henne ur sitt hus för att kunna ta foto på henne och därtill tvinga henne att besvara ett antal frågor som han ville ställa. Han ville bildligt talat trycka upp henne mot väggen.

Efter att Julia Caesar berättade om de otrevliga besöken från DN-journalister försöker journalisterna nu tona ned betydelsen av sina besök, som är mer att betrakta som hemfridsbrott än försök att få en intervju.

Alla vet att Julia Caesar skriver under pseudonym och vill vara anonym. Det innebär att hon vill vara i fred från ovälkomna besök och förfrågningar och vill leva ett så normalt liv som möjligt, men samtidigt kunna skriva krönikor eller böcker då och då.

I ett normalt samhälle hade detta respekterats. Alla invandringskritiker respekterar sådan anonymitet eftersom de vet att ofrivillig offentlighet kan drabba invandringskritiker mycket hårt.

Dagens Nyheters journalister vet också det. De vet att en uthängning av en invandringskritiker innebär svårartad stigmatisering. Det är en ren inkvisition.

Svenska medier använder sig av sådana metoder i försök att tysta den Sverigevänliga opinionen. Det var inte så länge sedan Expressen hängde ut ett antal invandringskritiska personer som försökt vara anonyma på nätet. Många av dem fick efter det stora problem.

Julia Caesar har i en krönika berättat om hur en svensk kvinna drevs till självmord efter att först ha blivit utpekad som rasist och sedan blev av med en tjänst som medarbetare på Röda Korset.

Det är en skrämmande läsning som säger mycket om våra samtidsproblem. Media och etablissemanget drar sig inte för att driva folk som har minsta kritiska åsikt om massinvandringen rakt in i döden. De skäms inte ett ögonblick för att de medverkar till att ta livet av folk.

Media ägnar sig med en viss regelbundenhet åt att förfölja invandringskritiska personer och hoppas på det sättet skicka signaler till andra invandringskritiker om att det kan gå illa om man ifrågasätter massinvandringen eller den agenda som DN och andra medier driver.

Niklas Orrenius påstår att han i kölvattnet av den våg av kritik som riktats mot honom blivit hotad på nätet. Han säger att han har blivit mordhotad.

Det är möjligt att det är sant. Det betyder inte att man ska acceptera hot även om de riktas mot människor som Niklas Orrenius eller Peter Wolodarski. Att folk i ren självbevarelse och under stark ilska hotar sådana som Wolodarski är inte helt förvånande. Det finns tusentals människor i Sverige som blivit uthängda av Bonnierkoncernens medier och som drabbats hårt av sådana uthängningar. Om det finns någon som vill slå tillbaka genom att hota så är det ändå helt fel väg att gå. Men i ett samhällsklimat där medier som DN väldigt systematiskt bedriver kampanjer för att slå sönder Sverige så är det inte konstigt om ganska många blir förbannade. De måste lära sig att tygla sin ilska och bli en del av den alternativa Sverigevänliga folkrörelsen där det finns viktiga uppgifter att utföra, som ger bättre resultat än hot.

Julia Caesar har under flera år på ett disciplinerat sätt visat vilka framgångar man kan få om man tyglar sin ilska och använder pennan istället för svärdet. Hon är ett föredöme för oss alla.

Men det sjuka svenska etablissemanget, som är lika sjukt som etablissemanget i alla totalitära stater, har bestämt sig för att hon är ett hot som nu måste krossas. Peter Wolodarski och Niklas Orrenius har inga bra argument mot Julia Caesar. De kan inte överträffa henne med pennan. Då tar man till andra metoder.

Liksom i varje totalitär stat byter man taktik mot dissidenter man inte kan rå på rent intellektuellt. Man åker hem till dem, trakasserar dem och deras familjer och ser till att de bryts ned. I många länder fängslar man dissidenter, här i Sverige hänger man ut dem med namn och bild så att hela Sverige kan se dem på den offentliga skampåle som media skapat och ofta använder.

Niklas Orrenius är en falsk smilfink. En mycket obehaglig person med klara psykopatiska drag. När han får frågan om varför han tagit kontakt med Julia Caesar så säger han att han vill göra ett reportage om alternativa medier. Han vill prata med Julia Caesar om varför ”hon hetsar mot invandrare och hänger ut människor under anonymitetens skydd”.

Därför har han åkt hem till henne, knackat på hennes dörr och ropat hennes namn. Han hoppades att hon skulle svara och sticka ut huvudet så att fotografen kunde ta en bild och sedan framställa henne som en arg gammal tant, en rasist.

Men Niklas Orrenius är ingen journalist. Han är en torped åt Peter Wolodarski och Bonnierkoncernen och har anställts för att göra det smutsiga hantverk som tidningens ägare inte själva vill göra.

Om Niklas Orrenius var en riktig journalist hade han skrivit ett artigt brev eller mejl till Julia Caesar och frågat om hon ville medverka i en intervju. Ett nej eller inget svar betyder nej.

Men Niklas Orrenius är en del av DN:s nya agendajournalistik där all heder läggs åt sidan för att komma åt vanliga svenskar som inte vill se sitt land ockuperas av miljoner invandrare. Orrenius har blivit en torped åt Bonnierkoncernen där hans uppdrag går ut på att liksom grovt kriminella ”göra hembesök” hos människor man inte gillar.

DN ägnar sig åt en hot- och skamverksamhet vars enda syfte är att tvinga fram en ännu större invandring och försvaga motståndet mot massinvandringen.

Vi ska inte finna oss i det.

Extra anmärkningsvärt är att de journalister som hetsar mot svenska folket döljer sig bakom skyddad identitet. Det vill inte svara på frågor. Inte ens om man ringer till dem svarar de på frågor. De slänger bara på luren. Youtube-kanalen Granskning Sverige som försöker ringa makthavare och journalister får nästan alltid luren i örat när de försöker ställa frågor.

Uppmaning till total bojkott mot Dagens Nyheter

Dagens Nyheters grova förföljelse mot den invandringskritiska skribenten och författaren Julia Caesar har fått många att reagera med ilska.

Idag publicerar den konservativa debattören Marika Formgren en uppmaning till bojkott mot Dagens Nyheter. Idén är ett lovvärt initiativ som förhoppningsvis kan sprida sig och minskar intäkterna med några miljoner för tidningen som bekämpar varje form av yttring som innehåller kritik mot massinvandringen. DN:s och Wolodarskis mål är att slå sönder den svenska nationalstaten och den svenska etniciteten, massimportera folk från främmande kulturer och tysta varje form av kritik mot DN:s agenda.

Efter att Julia Caesar kritiserade agendajournalistisken på DN blev hon utsatt för hotfulla hembesök. Nu uppmanar Marika Formgren till bojkott mot tidningen.

Marika Formgren skriver på sin blogg:

Tänk om hon hade dött. Det var min första tanke när jag hörde om DN:s trakasserier mot Julia Caesar. Vi har alltså en 70-årig kvinna med hjärtproblem, som efter ett långt yrkesliv som journalist väljer att skriva under pseudonym för att skydda sina barn och barnbarn och sig själv från hotbilder som är allt annat än inbillade. Vid hennes ytterdörr står plötsligt Niklas Orrenius, Sveriges mesta agendajournalist, och gapar och skriker att hon ska komma ut. Genom fönstret stirrar fotografen på henne. Och detta var inte första gången DN markerade att ”vi vet var du bor, vi kan hänga ut dig om vi vill” – utan fjärde gången. Att utsättas för en sådan chock och kraftig stressreaktion kan faktiskt ta livet av en sjuk äldre människa. Kalkylerade DN med den risken? Är Peter Wolodarski så förblindad av sin kamp mot väderkvarnen ”näthatet” att han tycker att 70-åriga kvinnors liv är försumbara offer? Vad hade han sagt till hennes barn och barnbarn om han och Orrenius hade stått med hennes blod på sina händer? ”Ledsen, men hon var en näthatare. I kampen mot näthatet är alla medel tillåtna”?

Peter Wolodarski har uppenbarligen fått detta med ”näthat” på hjärnan. Han har visat att han vill se inskränkningar i yttrandefriheten för att komma åt det han kallar ”näthat”. Det är mycket problematiskt i sig, och en varningssignal att ta på största allvar, att chefredaktören på Sveriges största morgontidning – som dessutom utger sig för att vara ”liberal” – inte har djupare förståelse för yttrandefrihetens betydelse för en fungerande demokrati.

Marika Formgren menar att en anledning till den grova förföljelsen mot Julia Caesar beror på att hon med rätta kritiserat Dagens Nyheter och Peter Wolodarski extra hårt.

Tidningen och dess chefredaktör är ju en av Sverige värsta förespråkare för en massinvandring som på sikt leder till svenska folkets död, inte bara till många enskilda människors död eller förtvivlan när de blir offer för mångkulturella brott utan för hela folkets död och förintelse inom några generationer.

Marika Formgren riktar sig nu till alla alternativa medier och bloggar och uppmanar dem att trots eventuella åsiktsskillnader göra gemensam sak mot DN.

Med min breda definition av alternativmedia ligger det i sakens natur att det pågår ständiga konflikter mellan olika läger, att gränser dras hit och dit och att fiendskap mellan olika sajter används för att definiera den egna ideologin och mobilisera de egna sympatisörerna. Det är som det ska vara. I en demokrati, till skillnad från en värdegrundsdemokrati, är olika åsikter och värderingar inte en sjukdom som ska botas, utan den bördiga mylla som krävs för att demokrati ska spira.

Ändå riktar jag mig nu till hela den breda alternativmedian och uppmanar er att i en enda fråga göra gemensam sak: Dra igång en bojkottkampanj mot Dagens Nyheter.

Det DN har utsatt Julia Caesar för får inte passera obemärkt. Att hota och skrämma en 70-årig, hjärtsjuk kvinna för att hon använder sin yttrandefrihet – det är fullkomligt vedervärdigt. Ni som är en del av den breda alternativmedian kan dessutom vara säkra på att om DN får fortsätta kommer det förr eller senare att bli er tur. Skriver ni under pseudonym är det ni som ska hängas ut i tidningen, skriver ni under ert eget namn ska ni skandaliseras, få ett giftskåpsmärke så att ni aldrig mer kan få jobb, och kanske straffas om Wolodarskis önskemål om lagskärpningar går igenom.

För att göra det enklare för alla som vill delta i en bojkott har Marika listat 6 punkter som man kan eller snarare bör följa. Hon föreslår allt från att säga upp sin prenumeration till undvika att annonsera där. Så här ser listan ut:

1) Om du har en prenumeration på DN – säg upp den. Om din vän, släkting eller kollega har en prenumeration – argumentera för att de ska säga upp den.

Om personen säger att hon måste ha en papperstidning på morgonen – rekommendera Svenska Dagbladet i stället. SvD är inte en perfekt tidning, men har mig veterligt inte hotat 70-åriga kvinnor för att skrämma till tystnad.

Om personen säger att hon inte vill avstå från DN:s ”kvalitetsjournalistik”, upplys om lögnerna: Den rasistiska brandmannen från Boden, Sandvikens miljardvinst på invandring, OECD-rapporten om den lönsamma invandringen. Påpeka att DN vill stämpla människor som oroar sig för våldsbrott och otrygghet som ”förnekare”. Hänvisa till TinoSanandaji, som gång på gång har visat hur DN snedvinklar och till och med ljuger som ett led i sin ”agendajournalistik”.

Om personen säger att hon är så förtjust i skribenten XX på DN – erkänn att detta är en uppoffring man måste göra. DN har några riktigt vassa skribenter som det är tråkigt att avstå från att läsa, men ju snabbare DN:s anseende och ekonomi sjunker, desto snabbare lär de bästa skribenterna rekryteras av andra tidningar. Och om abstinensen blir för svår finns unvisit och adblock.

2) Gå inte in på sajten dn.se utan adblock. Adblock inaktiverar annonser, och stryper därmed en viktig inkomstkälla för DN. Är du inte så datorvan och tycker att det verkar krångligt? Be någon tonåring i bekantskapskretsen om hjälp.

3) Länka inte till artiklar på dn.se utan att först göra unvisit, och om du själv får en länk till dn.se – gör unvisit innan du följer den. Man går till sajten unvis.it och klistrar in länken för att få en unvisit-länk. Syftet är liknande som med adblock – att inte mata DN med dina klick, för att strypa tidningens inkomster.

4) Om du har ett företag eller jobbar med marknadsföringen på ett företag – annonsera inte i DN. Inget företag som tänker på sitt rykte vill väl förknippas med en tidning som trakasserar äldre kvinnor och vill strypa yttrandefriheten?

5) Om du inte kan göra ovanstående, använd din konsumentmakt. Bläddra igenom DN på biblioteket, kontakta de företag som annonserar i DN och som du skulle kunna köpa något av. Förklara att så länge de annonserar i en tidning som trakasserar människor för att skrämma dem till tystnad så kommer du att handla av deras konkurrent i stället. Stå sedan vid ditt ord.

6) Om du sitter i en sådan position att du ibland skriver debattartiklar eller blir intervjuad av journalister – välj så långt du kan andra kanaler än DN. Det finns mängder av medier i Sverige, och DN:s debattsida skulle snabbt förlora sin status som ”den viktigaste” om människorna som skriver debattartiklar vände sig till andra tidningar.

Marika menar att ett krig mot DN får bästa effekt om man minskar tidningens inkomster. ”Att kriga mot en tidning, dessutom Sveriges största morgontidning, låter sig bara göras på ett sätt: Genom att slå undan intäkterna, få mediekonsumenterna att inse att denna irrelevanta och yttrandefrihetshatande publikation inte förtjänar deras pengar eller tid.”

Det är ganska enkla metoder man kan använda sig av. En årsprenumeration kostar några tusenlappar. Om tusen personer eller fler säger upp sin prenumeration så är vi snart uppe i miljoner i minskade intäkter. Kan de som har möjlighet att styra bort annonser från tidningen minskar intäkterna ytterligare. Viktigt är också att sprida en sådan uppmaning till vänner och andra man känner. Förklara hur dyrt det är att prenumerera och att man kan göra mer nytta för pengarna.

Berätta för dem att Dagens Nyheter har en obehaglig agendajournalistik som går ut på att försköna allt som har med invandring att göra och att tidningen varje dag bekämpar invandringskritiker med hjälp av dold eller öppen propaganda.

Följ Marika Formgrens uppmaning och bojkotta Dagens Nyheter!

Peter Wolodarski bedriver klappjakt på invandringskritiker

Peter Wolodarski bedriver något som kallas agendajournalistik. Han använder på uppdrag av Dagens Nyheters ägare tidningen för att skynda på förstörelsen av Sverige genom att propagera för fortsatt eller ökad massinvandring samtidigt som han vill tysta invandringskritiker genom att hota dem med åtal eller hänga ut dem.

Den som kritiserar Wolodarskis agenda som går ut på att förstöra Sverige i ännu snabbare takt ska stoppas med hjälp av lagstiftning.

Medan Wolodarski strävar efter att begränsa yttrandefriheten kraftigt arbetar han för att göra livet surt för invandringskritiker. En av de främsta invandringskritiska skribenterna är signaturen Julia Caesar som brukar publicera sina krönikor på Snaphanen.dk.

I dagens krönika (30 augusti 2015) berättar hon om de trakasserier hon utsatts för hot från Dagens Nyheter. Hela texten finns att läsa här, men vi återger den i sin helhet eftersom den är så viktig.

Man svänger in på en liten skogsväg och kör cirka 100 meter. Det ligger ett hus där, omfamnat av skog med höga tallar och granar. Huset är litet med en liten trädgårdstäppa på framsidan där träden redan fäller sina löv och blommorna dör i den ihållande torkan. I det lilla huset bor jag. Stugan långt ute i glesbygden är mitt fritidshus. Min oas. Hit kommer nästan ingen. Det är långt till vänner och familj. Här kan jag arbeta i lugn och ro. Det vill säga: här trodde jag att jag skulle kunna sitta och arbeta i lugn och ro.

Lugnet har förvandlats till en mardröm
Men det lugn jag behöver har förvandlats till en mardröm. Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig. De vill få mig att sluta skriva genom att trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.
Förföljelsen har pågått i ett år. Jag har nått en gräns, jag tänker inte finna mig längre. Det här är min berättelse om vad media och mina kolleger är kapabla till för att få tyst på en obekväm skribent. Dagens Stasi finns där man minst anar det. Sök och du skall finna. Eller bli uppsökt och se sanningen om den “fria och oberoende” pressen.

Jag skriver under pseudonym för att skydda barn och barnbarn
När jag våren 2010 börjar skriva krönikor på Snaphanen gör jag efter noggrant övervägande ett val som går på tvärs med den journalistiska regel som har varit självklar för mig i hela mitt yrkesverksamma liv – den regel som säger att man ska stå för det man skriver med sitt namn.

Jag väljer att skriva under pseudonym. Jag våndas över valet, men jag vet vilka krafter som är i rörelse därute. Jag måste skydda mina barn och barnbarn. Mina allra käraste.

Vi har ett mycket ovanligt namn. Vi är ensamma om vårt namn i hela landet. I en värld där alla personuppgifter ligger öppna på nätet gör det oss fruktansvärt sårbara. Mina barnbarn är ännu små. Om någonting skulle hända dem eller mina barn skulle jag aldrig förlåta mig själv.

För mig är yttrandefriheten helig
Mitt andra skäl att skriva under pseudonym är min vetskap om vad islamistiska extremister och våldsgrupperingar som AFA och Revolutionära Fronten är kapabla till. Jag är visserligen gammal men vill gärna få behålla huvudet några år till.
Skulle jag ha gjort samma val 2010 om jag vetat vad jag vet fem år senare? Skulle jag ha skrivit “Världsmästarna”, “Fler ministrar borde gråta”, “Landet som försvann”? Skulle jag ha skrivit 200 politiska krönikor? (Detta är den 201:a).
Svaret är ja. För mig är yttrandefriheten helig. Den är inskriven i Sveriges grundlag, och jag är beredd att dö för den. Demokratin står och faller med yttrandefriheten. Ett tystat folk är ett folk som har kapitulerat. Ju mer frustrerad jag blir över hur mina kolleger utelämnar, mörklägger och ljuger för sina läsare/lyssnare/tittare, desto mer besluten blir jag att berätta det de utelämnar.

“De är som förprogrammerade zombies”
Marcus Birro beskriver journalistkåren lysande i en text på Det Goda Samhället: 

“De ser på sig själva och tidningarna de jobbar på som helt och hållet oersättliga demokratiska stöttepelare och som sina alldeles egna sandlådor där ingen jävel med avvikande ingångar till livet ska få ta allt för stor plats.”

“De gör allt i grupp. De är som förprogrammerade zombies som går dit alla andra går. De hatar och älskar i grupp. De tycker som alla andra. De föraktar som kollegorna föraktar. De som borde vara demokratins garanter och förkämpar har blivit en helt egen liten elit som är livrädd för det de svor att avslöja och beskriva; nämligen sanningen.”

Marcus Birro är inte journalist, han är en utanförstående som just därför ser med klara ögon på journalistkollektivet. Med flera decenniers erfarenhet av media kan jag bara instämma.

När började journalisterna bekriga sitt eget folk?
Hur blev det så här? När började journalisterna svika sitt uppdrag att granska makten och istället smälta ihop med den politiska makten? När kröp de upp och gosade in sig som knähundar i maktens knä? När började journalisterna svika, vilseleda, bedra och bekriga sitt eget folk?

När jag började arbeta som journalist i slutet av 1960-talet var det annorlunda. När började det gå snett? När blev journalisterna maktspelare på politikernas planhalva? När började de granska folket åt makten? Frågan gnager oupphörligt i mig, men jag har svårt att hitta ett svar. Var det på 1980- eller 90-talet? Jag känner många pensionerade journalister som precis som jag känner sig helt främmande inför dagens journalistik. Vi förstår inte vad som pågår, vi avskyr det, vi är ständigt förbannade. Ibland säger vi till varandra att vi är glada för att vi är så gamla att vi ska dö snart. Det land vi föddes, levde och arbetade i finns inte längre.

Annika Hamrud vill ha mina kontaktuppgifter
Det första som händer är att en av mina vänner – låt mig kalla henne B – blir uppringd av frilansjournalisten Annika Hamrud. Hamrud har via efterforskningar på B:s gamla arbetsplats tagit reda på att B och jag är goda vänner. Hon vill ha ut mina kontaktuppgifter. B vägrar naturligtvis att lämna ut dem. Det är den 27 augusti 2014, och B blir mycket förvånad över samtalet.

Annika Hamrud berättar för B att hon tillsammans med en annan person (“vi”) har åkt ut till den förort där jag bor och ringt på min lägenhetsdörr. Jag är inte hemma. Hon har då frågat runt bland mina grannar var jag kan befinna mig.

Jag känner inte Annika Hamrud
Den 30 augusti skickar Annika Hamrud ett SMS till min vän B:

“Jag fick aldrig något svar från XX. Det komplicerar saker tyvärr.”

Jag känner inte Annika Hamrud. Jag har aldrig haft någon kontakt med henne. Jag förstår inte vad hon vill mig. Av uppgifter på nätet framgår att hon tidigare har arbetat på Dagens Nyheter men nu är frilansjournalist. Hon är också HBTQ-aktivist och har tillsammans med sin fru Elisabet Qvarford gett ut en bok om Sverigedemokraterna på queerförlaget Normal.

Det ska dröja ett halvår innan Annika Hamrud hör av sig igen.

Besök av Niklas Orrenius dagen före riksdagsvalet
Lördagen den 13 september 2014. Det är dagen före riksdagsvalet. Vädret är strålande. Luften är så där glasklar som den bara är i september. Jag har badat i havet varje dag hittills, men i dag måste jag arbeta. Klockan är 15.55. Jag har nyss druckit eftermiddagskaffe ute i solskenet och sitter i stugan och skriver på en krönika som jag ska lämna manus till några timmar senare.

Då knackar det på dörren. Jag tror att det är en väninna och öppnar dörren. Därutanför i min trädgård står DN-journalisten Niklas Orrenius och en fotograf. Båda ler breda inställsamma leenden.

– Är det XX? frågar Orrenius.
– Ja.
– Jag heter Niklas Orrenius.
– Ja, jag känner igen dig, säger jag.
Jag har sett bild på honom i tidningen.

Gränsen för hemfridsbrott är tröskeln
Han frågar om jag har tid att prata en stund. Jag säger nej och smäller igen dörren. Jag är så chockad att jag glömmer att ta ur nyckeln. De kan hur lätt som helst vrida om den och tränga sig in i huset. Det gör de inte. De är antagligen väl medvetna om att gränsen för hemfridsbrott går just vid tröskeln till en annan persons privata bostad.

Istället står de kvar på trappan och bankar på dörren och skriker mitt namn högt. Gång på gång. I en evighet. Jag gömmer mig inne i huset och försöker andas. Jag är alldeles darrig i kroppen.

“Jag har inte fattat något beslut om att skriva”
Till slut blir det tyst. Jag förstår att de har gett sig av. Men jag vågar inte gå ut. Jag sitter orörlig, är chockad och skakar i hela kroppen. Kroppen försätts i automatisk larmberedskap, jag får en kraftig adrenalinreaktion från hjärta och binjurar och springer på toaletten och kissar var femte minut i flera timmar.

Först framåt natten, när det är mörkt, vågar jag mig ut på tomten. Då ser jag att Niklas Orrenius har lämnat en lapp på vindrutan till min bil. Meddelandet lyder:

”Hej!
Jag behöver prata med dig. Ring mig 0703-78 10 73.
niklas.orrenius@dn.se
MVH Niklas
PS Jag har inte fattat något beslut om att skriva ngt – behöver höra med dig först.”

Varför skulle jag ta kontakt med Niklas Orrenius? Jag vill bara vara i fred.

Hamrud och Orrenius har röjt min identitet
Niklas Orrenius och Annika Hamrud har alltså, på var sitt håll eller tillsammans, lyckats röja min identitet. Annars skulle de inte ha fått fram min bostadsadress och fastighetsbeteckningen till mitt fritidshus.

Har de liksom Niklas Orrenius’ förra arbetsgivare Expressen samarbetat med den kriminellt belastade Researchgruppen som är specialiserad på att bygga upp åsiktsregister och “outa” privatpersoners identitet?

Varför förföljer DN mig? Vilka är motiven?

Tydligen tänker den “seriösa” morgontidningen Dagens Nyheter sälla sig till slasktidningarna Expressens och Aftonbladets avskyvärda, politiskt betingade uthängningar av privatpersoner.

När Jim Olsson bad Expressen dra åt h-e
Genom samarbete med Researchgruppen kunde Expressen samvetslöst hänga ut och skandalisera privatpersoner som “näthatare” i november-december 2013, bland annat den pensionerade docenten i fysikalisk kemi, Jim Olsson, i Västra Frölunda. Han bad dem dra åt helvete.

Expressens misslyckade hembesök blev en viral succé som finns på youtube. Kampanjen blev ett fiasko. Folkets vrede sköljde över Expressens gangstermetoder i mäktiga vågor.

Raketkarriär som agendajournalist
Vem är Niklas Orrenius?

Han är 41 år gammal och har gjort raketkarriär som agendajournalist. Från Östgöta-Correspondenten och Värnpliktsnytt via Sydsvenskan 1997 till ett år på Expressen 2012-2013.

Under året på Expressen meriterade han sig med den så kallade järnrörsskandalen, historien om hur Sverigedemokraterna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling efter en våt utekväll i Stockholm i juni 2010 betett sig som de omogna berusade valpar de var. Historien skulle komma att leva länge i den svenska journalistmytologin och otaliga gånger utnyttjas som slagträ mot Sverigedemokraterna.

Storvilt för Peter Wolodarski
Ett sådant kap var storvilt för Dagens Nyheters nye chefredaktör Peter Wolodarski. Han agerade blixtsnabbt sedan han utsetts till chefredaktör och köpte över Niklas Orrenius från Expressen i mars 2013. Wolodarski deklarerade att han avsåg att driva agendajournalistik i Dagens Nyheter. Niklas Orrenius skulle bli hans redskap. I en chatt med läsarna den 11 mars 2013 skriver Wolodarski:

“Det inte bra om du upplever att kvaliteten minskar. Jag vill att du ska kunna känna motsatsen. Rekryteringen av Niklas Orrenius – Sveriges kanske bästa reportageskribent – är ett led i den ambitionen.”

Jag har skrivit om Niklas Orrenius i två krönikor: “Agendajournalisterna” och “Niklas Orrenius’ vånda”.

Dubbelmord ingenting att haka upp sig på
Peter Wolodarskis agendajournalistik har den senaste tiden bland annat manifesterat sig i att omedelbart efter knivmorden på Carola Herlin, 55, och hennes son Emil Herlin, 28, på Ikea i Västerås den 10 augusti trumpeta ut de här rubrikerna på DN:s nätsajt:

“Rädsla på boendet efter knivattacken”
“Trots allt – dödliga våldet har minskat. Sverige har blivit tryggare”
“Misstänkt Ikea-mördare livsfarligt skadad”

Dubbelmordet var alltså inte så farligt. Ingenting att haka upp sig på. Sverige har ju blivit tryggare. Ett typexempel på tendentiös och ohederlig journalistik.

Frysboxen kostade 30 miljoner
Johannes Nesser på tidningen Journalisten har publicerat skakande reportage om de tolv DN-journalister som under vidriga former placerades i den så kallade frysboxen på tidningen. De tas bort från alla redaktionsmejlgrupper, deras inloggningar till de journalistiska arbetsprogrammen försvinner, de fråntas tillgång till det redaktionella systemet och de får inga arbetsuppgifter på två veckor. Syftet är att pressa dem att säga upp sig själva.

Frysboxen anses ha kostat DN 30 miljoner. Under Almedalsveckan i Visby i juli ses Peter Wolodarski fly, som i panik, från Johannes Nessers frågor om DN-journalisterna i frysboxen.

Det får kosta vad det vill
Peter WolodarskiSom anställd på Dagens Nyheter har Niklas Orrenius privilegier långt utöver vad som tillkommer andra DN-journalister. Han får bo kvar i sin hemstad Malmö och behöver bara flyga upp till Stockholm för redaktionsmöte en gång i veckan. Men han har knappast sådana privilegier att han själv kan attestera reseräkningar för tiotusentals kronor för att jaga mig ute i ödemarken.

Ordern att förfölja mig kommer givetvis från Peter Wolodarski själv. För honom är jag ett byte som ska halas in för offentlig avrättning. Det får kosta vad det vill. Det är ju ändå bara småpengar jämfört med de 30 miljonerna för frysboxen. Niklas Orrenius och Annika Hamrud är Wolodarskis utsända hantlangare med uppdrag att leverera bytet.

Ansökan om skyddade personuppgifter avslås
Efter Orrenius’ hembesök är jag orolig. Min trygghet har trasats sönder. Jag vågar knappt gå ut. Oron för barnen och min egen säkerhet lämnar mig ingen ro. Jag ansöker om skyddade personuppgifter hos Skatteverket. Ansökan avslås, eftersom jag inte har blivit fysiskt misshandlad. Polisen och handläggaren på Skatteverket förklarar att 22 kap. 1 par Offentlighets- och sekretesslagen i huvudsak gäller kvinnor som misshandlas av sin partner eller före detta partner och behöver skyddade personuppgifter och skyddat boende.

Lagstiftningen släpar efter. Den gäller inte mig eller någon annan av Sveriges dissidenter som jagas, förtalas, förföljs, hängs ut, trakasseras, ofredas och misshandlas. Lagstiftarna har inte förutsett ett samhällsklimat där en gammal kvinna som bor ensam i ett litet hus ute i skogen blir jagad i sitt eget hem av journalister och fotografer från landets största morgontidning. Man måste ha en sönderslagen kropp för att få hjälp.

Utomlands behöver jag inte vara rädd
Den 8 oktober 2014 får jag till min häpnad ett mail från Niklas Orrenius. Han har alltså lyckats gräva fram min e-postadress. Jag befinner mig utomlands och märker att jag för första gången på länge känner mig fri. Jag kan andas. Jag kan slappna av och behöver inte vara rädd. Det är en fantastisk känsla.
Orrenius skriver:

“Hej!
Du hade inte tid när jag knackade på hemma hos dig. Men jag är nyfiken på dig och vill gärna ses och prata. Har läst din bok.Hör av dig!
Bästa hälsningar
Niklas Orrenius
http://www.dn.se​
Mobil: 070-3781073″

Jag svarar inte. Jag har ingenting att säga honom. Jag väljer själv vem eller vilka jag vill ha kontakt med.

Grannarna skriver upp bilnumret
Jag befinner mig utomlands igen och försöker läka och arbeta när jag nås av rapporter om det tredje hembesöket. Annika Hamrud och Niklas Orrenius verkar ha gjort upp en turlista sinsemellan. Rapporterna kommer från mina grannar.
Det är lördagen den 21 februari, och mina grannar i huset där jag har min lägenhet lägger märke till en stor skåpbil, en mörkblå VW Multivan, som står parkerad utanför huset i flera timmar. Grannarna tycker att händelsen är underlig och skriver upp bilnumret.

I bilen sitter en mörkhårig man med skägg och kamera och en ljushårig kvinna i 50-årsåldern. Kvinnan ser enligt grannarna “slubbig” ut med halvlångt ovårdat hår, säckiga jeans och ljus jacka.

De bevakar porten i tre timmar
När en 80-årig granne kommer ut ur porten hoppar kvinnan snabbt ur bilen, går fram till henne och frågar:

”– Heter du XX?”

Grannen heter inte XX, så hon svarar nej.

Kvinnan gör då en svepande gest mot huset och frågar “om det bor någon som heter XX där”. Nytt nej från grannen. Hon tycker att kvinnans beteende är anmärkningsvärt.

I tre timmar med avbrott för en kort fikapaus sitter Annika Hamrud och fotografen och bevakar min port från skåpbilen. Sedan går de in i porten och ringer länge och ihärdigt på min dörr. Fotografen har kameran skjutklar. Med tanke på att jag befinner mig utomlands flera hundra mil därifrån är det synnerligen bortkastad tid. Men det vet inte Annika Hamrud.

Grannarna misstänker att jag langar narkotika
Efter tre timmars bevakning av min port kör bilen iväg. Besöket väcker stor uppmärksamhet bland mina grannar i kvarteret. Det är gamla människor som bor där, och de blir störda och oroliga av besöket. Deras misstro har väckts.

De börjar misstänka att det är något skumt med den stillsamma kvinna de har haft som granne i ett par decennier och pratat med ibland. Kanske är jag i själva verket en brottsling som langar narkotika eller något ditåt? De börjar vända bort blicken när jag möter dem.

Jag köper blommor till dem, jag försöker förklara att jag är utsatt för förföljelse utan att jag vet varför. Men hur ska de kunna förstå? Om man blir förföljd måste man väl ha begått något brott?

“Det är då man känner sig som journalist”
Ingen av mina grannar har dator. Internet är en okänd värld för dem.

Jo, en har dator. Hon känner igen Annika Hamrud från bilder på nätet och från det förra besöket. Tack vare att mina grannar har antecknat bilnumret kan jag med Polisens hjälp få fram namnet på ägaren till bilen. Han är fotograf och bor på Kungsholmen i Stockholm.

På twitter skriver Annika Hamrud samma dag:

“Ut på reportage andra dagen i rad. Det är då man känner sig som journalist.”

Det fjärde besöket – det värsta hittills
Några månader går. Jag börjar känna mig lite lugnare. Men det ska bli värre. Det fjärde oannonserade hembesöket sker måndagen den 24 augusti och blir det värsta hittills. Jag befinner mig i stugan i skogen. Dagen innan har jag publicerat en krönika som innehåller skarp kritik både mot regeringen Löfven och den tandlösa oppositionen.

Klockan är kvart över tre på eftermiddagen. Jag sitter och pratar med en väninna på Skype när det knackar på dörren. Nu har jag lärt mig att alltid ha dörren låst och nyckeln på insidan. Jag måste alltid vara på min vakt. Bilen är också alltid låst.
Genom en springa i köksfönstret ser jag en okänd man på trappan utrustad med kamera med ett långt objektiv. Jag förstår direkt vad det är frågan om. Går tillbaka till min fåtölj och fortsätter prata med min väninna. Jag har inte för avsikt att öppna dörren och släppa in de objudna besökarna.

Han står där och vrålstirrar på mig
Det lilla huset är i ett plan och har fönster åt alla håll. Rummet där jag sitter har inga gardiner. Det finns ingenstans jag kan gömma mig. Jag är helt oskyddad för insyn.

Mannen med kameran ställer sig tätt intill ett stort fönster som vetter rakt in mot den plats där jag sitter. Han står på 2-3 meters avstånd och vrålstirrar in på mig. Han stirrar länge. Senare ska jag ge hans signalement till Polisen: Han är blond, något över medellängd, har markerade, modebetonade mörka glasögonbågar och är klädd i en ljus t-shirt som det står MALMÖ på.

Står utanför fönstret och gestikulerar och skriker
När jag ser hans t-shirt förstår jag att han inte är ensam. Han har Niklas Orrenius med sig. Jag förstår att de båda har rest från Malmö under dagen med avsikt att utsätta mig för ännu ett oönskat hembesök. Det fjärde.

Fotografen kommer tillbaka till fönstret gång på gång och ställer sig och stirrar rakt in på mig. Hans blick är oerhört aggressiv. Han är uppenbart frustrerad och förbannad över ett uteblivet knäck. Gång på gång gestikulerar han att jag ska öppna dörren.
Sedan ställer sig även Niklas Orrenius vid fönstret och gestikulerar och skriker. Jag försöker fortsätta samtalet med min väninna, som blir lika chockad som jag över vad som händer. Hon vet att jag är förföljd, nu får hon uppleva det online. De båda männen står och stirrar, gestikulerar och skriker utanför fönstret i 30 minuter. När de ger upp är klockan 15.45.
Jag sitter kvar och skakar i hela kroppen

Jag sitter kvar i fåtöljen och skakar i hela kroppen. Jag är i chock. Jag är mycket tacksam för att min väninna finns kvar på Skype och att jag kan prata med henne i mitt upprivna tillstånd.

Jag känner mig fruktansvärt utsatt och skyddslös. Jag är ensam. Inga närboende grannar. Jag är kvinna. Jag är 70 år gammal och har flera funktionshinder. Jag medicinerar för hjärt-kärlsjukdom och ett knippe andra sjukdomar. Huset är handikappanpassat för att jag ska kunna bo där.

Allting är sönderrivet och besudlat
När jag kan röra mig igen drar jag för de gardiner som finns. Jag sitter i mörker, vågar inte tända några lampor. Vågar mig inte ut. Tankarna går i panikslagna cirklar: jag har i alla fall mat hemma så jag klarar mig en vecka om jag måste leva instängd i huset.

Inte förrän på natten vågar jag mig ut, försiktigt. Det är alldeles tyst i trädgården. Som efter en belägring. Mitt hus känns besudlat, min trädgård är besudlad, min altan är besudlad, min dörr och mina fönster är besudlade. Allt som är mitt hem och min trygghet har rivits sönder av inkräktare. Igen.

På natten ligger jag sömnlös.

Niklas Orrenius vill bara berätta hur han tänker
När jag kommer ut hittar jag en lapp på trappan, där det står:

“LÅT MIG BARA FÅ BERÄTTA HUR JAG TÄNKER. JAG ÄR NYFIKEN PÅ DIG – DINA TANKAR INTRESSERAR!
OCH DU KAN VERKLIGEN SKRIVA.

Är i XX nu.
Bästa hälsningar
Niklas Orrenius
0703-78 10 73
niklas.orrenius@dn.se”

Han har lagt min sekatör ovanpå lappen. Han har besudlat min sekatör.

Om Niklas Orrenius “bara vill berätta hur han tänker” – varför har han en fotograf med sig? Och vad får honom att tro att jag vill veta vad han tänker?

Polisanmälan och målsägandeförhör
Dagen därpå, den 25 augusti, ringer jag Polisen och gör en polisanmälan för ofredande. Den polis jag talar med frågar om jag är beredd att låta ärendet gå till åtal, ifall åklagare anser det befogat. Jag svarar ja.

Ytterligare en dag senare blir jag uppringd av en polis som gör ett målsägandeförhör med mig. Vad har hänt? Vad har jag sett och hört? Jag svarar på frågorna. Båda poliserna är mycket vänliga och professionella. De låter förstå att de ser allvarligt på det jag har utsatts för. Trots att det bara är min trygghet och sinnesfrid som är sönderslagna, inte min kropp.

Jag har nått en gräns. Nu är det nog.
Jag tar stora risker när jag skriver den här texten. Dagens Nyheter har makten att löpa linan ut för att förstöra mitt och mina anhörigas liv. Med sitt agerande hittills har Peter Wolodarski och hans lakejer visat att de inte skyr några medel för att skada mig och därmed också mina barn.
Men jag har nått en gräns. Nu är det nog. Jag finner mig inte längre. Jag och mina närmaste har rätt att leva våra liv i lugn och trygghet.

Använd yttrandefriheten – eller den tas ifrån oss
Jag använder mig av min medborgerliga yttrandefrihet. Fler borde göra det. Om vi inte använder yttrandefriheten kommer den att tas ifrån oss.

Om du tvivlar – läs PO (Allmänhetens Pressombudsman) Ola Sigvardssons hårresande DN-artikel om den villkorade yttrandefriheten: “Ett samhälle där allt ska publiceras blir ett mycket obehagligt samhälle att leva i.”

Jag gör ett arbete som mina kolleger skiter i
Jag bedriver samhällskritisk journalistik. Jag gör ett journalistiskt arbete som mina yngre och friskare kolleger borde göra men som de högaktningsfullt skiter i. Journalistikens uppgift är att granska makthavarna och hur de använder makten. På den tid jag har till mitt förfogande granskar jag makten inom två världar som har smält ihop till en enda: media och politik. Till skillnad från mina kolleger i gammelmedia arbetar jag helt ideellt, utan ett öre i ersättning.

Jag har inte begått något brott. Min record är vit som Snövits balklänning. Det enda jag har lyckats få ihop är en ynka p-bot under 52 års bilkörning.

Det är vi som är folket
Så här ser det åsiktsförtryck ut som utspelar sig i Sverige 2015. Detta är Stasi på svenska. DDR Schweden. Totalitär maktutövning mot enskild person i hennes eget hem.

Så här kan det inte få fortgå. Utan yttrandefrihet går Sverige under som demokrati. Det är vi som är folket. Yttrandefriheten tillhör oss. Vi ska låta våra röster höras, högt och ljudligt. Tills politikerna lyssnar. Politikerna arbetar på vårt uppdrag, inte sitt eget.

DN förföljer en av sina egna före detta medarbetare
Det konstigaste i den här historien kommer nu. Jag har arbetat som journalist på Dagens Nyheter i mer än 20 år. Jag slutade 1992 sedan jag drabbats av kronisk sjukdom. Jag har inte haft någon kontakt med tidningen sedan dess.

Peter Wolodarski förföljer alltså en av tidningens egna, långvarigt anställda före detta medarbetare. Det är så han ser på yttrandefriheten.

Det är bara en sak jag undrar över. Hur mycket mer är Wolodarski beredd att gräva ner sig i dyngbottnarna under moralens avträde för att uppnå sitt mål?

Hur mycket djupare är han, Annika Hamrud och Niklas Orrenius beredda att förnedra sig själva och Sveriges största morgontidning?

Dagens Nyheter.

Det liberala flaggskeppet.

Av Julia Caesar

– Hela texten med bilder och länkar finns här.